Tyvärr kunde jag inte publicera förrän sen lördag eftermiddag (7/6), då jag var trött och ville hem fort efter att båten landade i Nynäshamn. Dessutom var batteriet i datorn slut. Nu har det varit Ebba (barnbarn 3 ½ år) hela dagen. Men följande är skrivet på båten hem från Visby. 

När jag skriver det här sitter jag på båten som ska ta mig över till fastlandet. Båten har just startat och jag börjar fundera mer på samvaron med Kia (min fru) och Ebba (mitt barnbarn) som ska vara med oss hela helgen, än hur denna dag avlöpt. Men jag ska ta mig tillbaka till dagens händelser och tankar, så gott det går.

Den sista dagen i Almedalen blev en väldigt bra dag.

Varje seminarium jag varit på under denna vecka har haft sitt budskap och gett mig nya infallsvinklar på frågor jag jobbar med. Det är ju ett oerhört privilegium att ha ett lönearbete som innebär att jag får använda mig av de erfarenheter och kunskaper jag införskaffat, för att jag tycker det är så viktigt med samhällsförändring. Samhällsförändring som handlar om att demokratin och rättvisan ska utvecklas. Att alla människor, kvinnor såväl som män, ska ha samma möjligheter. Ett antivåldsarbete som går via insikten om att vi måste nå ett jämställt, och jämlikt, samhälle för att strävan efter makt ska upphöra. Utöver det har jag också fått förtroendet att vara ordförande för en så bra organisation som Män för Jämställdhet.

Vid ett par tillfällen, dels i ett seminarium med Maria Arnholm (Folkpartist och Jämställdhetsminister) och Jonas Sjöstedt (Vänsterpartist och partiledare), dels i en intervju som Expressen gjorde med Birgitta Olsson (Folkpartist och Demokratiminister), uttalades det mycket tydligt att, för att nå de jämställdhetspolitiska målen är det positivt med den oenighet som finns om hur vi ska nå dem. Den demokratiska dialogen som präglar Almedalsveckan slog igenom också här.

Arnholm och Sjöstedt är eniga om att de jämställdhetspolitiska målen måste uppnås, innan vi kan fundera över om de ska förändras. Däremot tycker både Arnholm och Sjöstedt att det kan vara viktigt att analysera varje mål för sig och fundera över det som går under begreppet intersektionalitet. Alltså vilka andra maktordningar som också är viktiga för att analysera de orättvisor som finns mellan könen.

Det är självklart att en socialist och en liberal inte är överens om hur målen ska uppnås, och det är bra, som Kerstin Alnebratt uttryckte det om Arnholm och Sjöstedt på seminariet. Birgitta Olsson har uttryckt ungefär samma sak vid ett par tillfällen jag hört henne denna vecka. Det finns en liberal feminism som hon företräder i politiken, och så finns det en vänsterfeminism som hon symboliserar med Fi! och de övriga vänsterpartierna V, S och Mp. Intressant tycker jag.

Hur dessa feminismer sedan förhåller sig till fler får vi fundera vidare på. Ett tips om du vill fundera vidare är att du köper, eller lånar på ett bibliotek, Lena Gemzös bok om feminismer.

Efter att ha varit på ett par seminarier om jämställdhetsintegrering och samtal om hur jämställdhetspolitiken ska tas framåt, har jag också besökt några andra seminarier.

Ett där jag fick mer kunskaper om incestutsatta och sexuellt utsatta flickor, som Roks arrangerade. Jag tycker alltid det är så jobbigt att lyssna och lära mer om dessa fruktansvärda brott. Men det är också jobbigt att höra att vi ännu inte lärt hur viktigt det är att olika myndigheter och kommuner samverkar för att bli bättre på att ge stöd åt dem som är utsatta. Oavsett om det är i akut skede eller om kvinnorna kommer många år efter och anmäler brott som dessa. I Östergötland ingår det i mitt jobb att vara sekreterare för en samordningsgrupp som handlar om våldsutsatta barn.

Jag var också på ett seminarium som handlade om arbete med skydd och stöd för barn, utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck, där Rädda Barnen var arrangör. Det finns olikheter när vi pratar om utsatthet för barn, inte minst när vi börjar pratat om hedersrelaterat våld och förtryck. Men det finns också väldigt mycket som har beröringspunkter. Mycket av våldet utgår från att män, som individer och som grupp, vill ha kontroll över kvinnor. I synnerhet då kvinnors sexualitet. För att ha den kontrollen övar de inte sällan sina söner i att vara en del i kontrollapparaten. Pojkar utsätts därmed också för våld och förtryck i hederns namn.

En kille i publiken ställde i slutet av seminariet en fråga som är spännande att fundera vidare på. Han undrade om det finns några undersökningar om hur det hedersrelaterade våldet ser ut inom olika kyrkor/samfund och sekter som finns i vårt land. Ingen i panelen kunde svara på frågan. Mina fördomar säger mig att han själv kom från något frikyrkligt sammanhang. Kanske kände han igen mycket av det resonemang som fanns i panelen? Det kändes bra när han efter seminaret tog kontakt med Maja, som var en av paneldeltagarna. För övrigt från en verksamhet i Norrköping, som finns inom socialtjänsten.

Sedan var det dags för veckans sista seminarium. Det som Svend Dahl från Utredningen om Män och Jämställdhet var med i. Det var kul att höra honom svara på en mängd olika frågor om maskulinitet. Han hade bra koll på frågan, och det gladde mig mycket att han pratade om strukturer såväl som individer. Att en viktig del i utredningen är att lyfta fram också det som drabbar män av att leva i o-jämställda samhällen är bra. Genuspedagogik, på sikt individuell föräldrapenning och andra strukturpåverkande åtgärder verkar han inte ha något emot.

Det var också intressant att höra hur mansrättsaktivister hade hört av sig väldigt snart när utredningen startade. Och att fakta kommer att presenteras om hur domstolarna sällan dömer till mäns nackdel, i familjerättstvister, om män under tiden i relationen med barnens mor tagit stort ansvar för sina barn. Snarare uttryckte han det som att det finns en underrapportering från socialtjänsten om mäns våld, då allt för många socialarbetare inte vill att män som fäder ska drabbas för hårt efter en eventuell skilsmässa.

Det ska bli mycket spännande när utredningen kommer med sitt betänkande. Hur kommer de förhålla sig till genusvetenskap och kritisk maskulinitetsforskning? Hur kommer de förhålla sig till all individuell erfarenhet som finns av att ha upplevelser av att ha blivit orättfärdigt behandlade i rättsystem och av socialtjänst. Hur kommer de förhålla sig till de olika verksamheter som Män för Jämställdhet har, som Machofabriken, Frihet från Våld, Jämställt föräldraskap med allt vad det innebär.

Just nu, när jag skriver detta, är det många barn som skriker av trötthet och springer omkring. Jag ser hur pojkar får större utrymme och springa längre bort från föräldrarna. Hur flickorna sitter och övar på sin framtid med dockor. Men jag ser också flickor springa och pojkar vars föräldrar sitter och läser för dem. Jämställdheten har kanske tagit några steg framåt sedan jag själv blev pappa för 30 år sedan. Å andra sidan tänker jag att många bland mina vänner som då blev föräldrar delade på föräldraledigheten och lät sina flickor och pojkar bryta könsmönster. Men ser vi statiskt så togs endast 5 % av föräldraledigheten ut av män 1983, idag är vi på väg mot 25 %.

Då fanns inte så många kvinnojourer i vårt land och opinionsarbetet hade just startat. Idag är de många men långt ifrån tillräckligt många.

Då, 1983 hade den första statliga ”delegationen” för att förändra mansrollen startat, som ett resultat av den första mansforskningen som gjorts i världen. Nu väntar vi på rapporterna från den tredje statliga satsningen på att utreda mäns del i jämställdhetsutvecklingen. Fortfarande är män i princip för jämställdhet.

Almedalsveckan är slut, men samtalet om jämställdhet fortsätter.

 

 

 

 

Detta var mitt manus när jag idag fick vara inledare på panelsamtal om Män och Jämställdhet i Uppsala.
Tack för att jag fick vara med och att ni var så många som var där och deltog. Förlåt mig också för att jag sprang iväg lite tidigt för att hinna med tåget hem :-)

"När en är man och driver feministiskt arbete kommer ofta frågan om varför, och hur det kom sig att jag började med dessa frågor. Ibland har jag tänkt att det är en rätt trist fråga. Varför måste jag berätta om min bakgrund för att jag är engagerad i demokratifrågor?

Det är ungefär samma frågor som ställs om män som begår våld mot kvinnor. Det är som det finns en underliggande fråga om att de måste ha något tragiskt i sin barndom för att de har så underliga värderingar.

Måste det alltid finnas psykologiska orsaker, kanske t o m brister, som andra behöver höra, för att förstå hur det kommer sig att en hel del män trakasserar, förtrycker och slår kvinnor.

Måste det finnas psykologiska orsaker, eller rättare sagt handlar det enbart om psykologiska orsaker till att så många män i vårt land fortsätter att trakassera och använda våld i olika former mot kvinnor och mot andra män.

Eller måste det vara en psykologisk störning som gör att vi är ett antal män som jobbar med feministisk ideologi för att ta oss närmare det jämställda samhället.

När jag funderar över varför jag har börjat engagera mig för att motverka mäns våld mot kvinnor och för jämställdhet i samhället, så är det mycket mer rationella skäl till det. Jag tror på demokrati och människors lika värde.

När jag under 1960-talet växte upp och började fundera på demokratifrågor, på jämlikhetsfrågor, så blev det ganska uppenbart att det som då handlade om jämlikhet väldigt sällan lyfte fram att kvinnor och män värderades och lyssnades på, på olika sätt. Hade det inte varit så är jag rätt övertygad om att LO och SAF inte hade behövt skapa avtal för att avskaffa kvinnolönerna. Alltså det som med automatik innebar att kvinnor för samma arbete som män skulle ha 30 % mindre lön.

Inte heller hade det vara av vikt att Eva Moberg skrev den där artikeln om Kvinnans villkorliga frigivning, som också handlade om att män behöver bryta sina traditionella könsmönster och ta del av hushållsarbetet så att kvinnor för att bli självständiga inte skulle behöva arbeta både inom lönearbetsmarknaden samt ta hand om allt hushållsarbete själva.

Om Sverige skulle fortsätta att utvecklas till ett välfärdsland där alla människor skulle få ta del av utvecklingen, och där vi alla kvinnor såväl som män, skulle få möjlighet att tjäna så mycket pengar att vi kunde känna oss självständiga, inte beroende av någon annan när det gäller bland annat ekonomi. Ja, då var det viktigt att alla också fick vara med på lika villkor.

 

Där någonstans började jag inse att verkligheten inte såg ut på det viset, även om jag kanske borde ha förstått det redan tidigare då det var mamma som stod för de viktigaste sysslorna i vårt hushåll.  Alltså det som brukar kallas för hushålls- och omsorgsarbete, som jag numera också kallar för den funktion som skapar liv i samhället. Det andra, det som brukar kallas för produktion, är ju inte något annat än vad vi behöver i vårt samhälle för att kunna överleva. (Om jag nu pratar med idealistens och inte kapitalistens röst)

 

När jag sedan under 1970-talet fick möjlighet att göra lumpen. Då som de vuxna hade sagt till mig att jag skulle bli karl, fick jag klart för mig att arbetet inom vården också var en del av den sektor i samhället som skapade och reproducerade liv. Ja, jag gjorde lumpen och blev karl på kvinnokliniken i Eskilstuna.

Så för mig är det en rationell handling att arbeta med jämställdhetsfrågor. Jag menar att ett samhälle som inte tar vara på och ger alla människor, oavsett kön, samma makt att bestämma över sina egna liv och vårt gemensamma liv, inte är ett bra samhälle.

Det är lika rationellt som de män som begår våld mot kvinnor för att fortsätta att upprätthålla den makt de så gärna vill ha kvar. Lika rationellt är det för mig att vara en del i kampen för att motverka mäns våld mot kvinnor. Men också att motverka mäns våld mot andra män. Det ser jag också som ett mål i den feministiska kamp jag för.

Jag har varit en del av Män för Jämställdhet sedan det startade som ett nätverk, kallat Manliga nätverket någon gång 1993. Jag är helt övertygad om att de frågor som vi jobbar med idag är viktiga för att vi ska uppnå ett jämställt samhälle. Ett demokratiskt samhälle.

Vi har verksamhet för unga killar, Killfrågor.se, där de kan resonera med lite äldre ungdomar på chatt om hur det är att växa upp som tonåring med förväntningar på att bli män i ett samhälle fyllt av normer och förväntningar på maskulinitet.

Vi har verksamhet för unga killar och tjejer, machofabriken, där de ges möjlighet att utifrån filmer och övningsmaterial fundera tillsammans om alla dessa normer för maskulinitet som inte så sällan är förknippade med våld.Vi har Frihet från Våld, projekt som handlar om att gå in och arbete med unga killar som kommit allt för nära våld, som ett sätt att lösa sina konflikter.

Vi har pappagrupper och stöd för jämställda föräldrautbildningar, för att män som ska bli fäder ges möjlighet att tillsammans med andra män, ibland lite mer erfarna, fundera och resonera om det stora som händer när de ska bli pappor.

Vi är med i debatten och skapar opinion för att frågan om män och maskulinitet ska debatteras och funderas över i skolor och på arbetsplatser, inte minst i media, för att samhället ska utvecklas till ett allt mer demokratiskt samhälle där alla ges större möjlighet att vara en viktig del.

Så som svar på den där underliga frågan om jag har haft problem i min barndom eftersom jag är feminist och jobbar med jämställdhet i en organisation som har maskulinitet och jämställdhet på dagordningen, så är svaret; Nej, det handlar inom om individuella psykologiska orsaker.

Det handlar om att det mest rationella vi kan göra i vårt samhälle är att arbeta för jämställdhet."

 

 

"Om vi bara låter männen ta för sig av allting blir världen orättvis"

Tomas Wetterberg 58 år Ordförande för riksorganisationen Män för Jämställdhet.

"Jag kommer från vänsterrörelsen och har jobbat med demokratifrågor sedan tonåren. Tidigt märkte jag att kvinnor inte fick vara med i diskussionerna, det var då jag började reflektera. Om vi bara låter männen ta för sig av allting blir världen orättvis. I grunden handlar det om att alla ska ha samma makt att påverka samhällsutvecklingen. Vi har inte kommit så långt som vi tror. Det finns, anser jag, fortfarande en förståelse för pojkar när de använder våld. Ta till exempel när pojkar ger sig på flickor på dagis. Det bortförklaras med att pojkar gör så för att de visar känslor. Eller när pojkar slåss med varandra. Det ursäktas med att det bara handlar om bus. Det här hänger i sin tur ihop med att det finns en uppfattning att pojkar inte kan visa känslor på annat sätt, vilket gör att machoidealen cementeras in i vuxenlivet. Manlighet är något helt annat.

Men det som kan vara svårt för män i dag är att hantera alla olika slags budskap om vad manlighet står för. Det frodas alltjämt en föreställning om att kvinnor vill ha en riktig karl, inte minst i media och reklam. Det kan vara svårt som man att hantera alla dessa signaler. Det är därför vi behöver prata mycket mer om vad mansidealet står för.

Jag har blivit farfar och slås av hur könsuppdelat industrin kring barn är. I leksaksaffärerna och i klädbutikerna. Så var det inte för 30 år sedan. Då fanns ett unisexmode och en större valfrihet. Går du in i en barnklädesbutik i dag är alla kläder tydligt märkta med en könsetikett. For boys, for girls. Då fattar man vilken backlash vi befinner oss i.”

(Från Uppsala nya tidning den 30 januari 2013)

Jag har tagit semester en vecka från mitt engagemang. För att den semestern ska fungera, rent tankemässigt, var jag tvungen att åka till en ö i den Italienska skärgården. I den enskilt belägna byn, långt från Wi-Fi, försökte jag att hålla min hjärna borta från vad som händer i resten av världen. Det är inte lätt! Det blev några facebook- och twitterbesök, vilket kommer att stå mig dyrt. Och visst reagerade jag på en del mäns vådliga farter på de slingriga, smala vägarna som finns på ön. Men inte något kontrollerande av vad som hände i världen för övrigt, via media av något slag.

 

På flygresan hem från Rom (miljökompenserat så klart) öppnar jag dock först Dagens Nyheter och sedan Aftonbladet. Direkt kommer jag in i den värld jag resten av året är engagerad i för att förändra. I DN beskrivs krigen som pågår i både Syrien och Somalia, samt den så kallade finanskrisen i Europa. I Aftonbladet möter mig mina feministiska vänner från SKR (Sveriges kvinno- och Tjejjourers Riksförbund) Carina Olsson och Olga Persson i en debattartikel. Där kommenterar de tidigare sommarrapporteringar om våldtäkter i Sverige. Just i den artikeln handlar det om, att sanningen om våldtäkter är att de flesta begås i hemmen av en för kvinnan känd man. Inte så som media vill framställa det, av överfallsvåldtäkter av för kvinnorna okända män. Återigen signalerar SKR hur viktigt det är att uppmärksamma att 98 % av de misstänkta förövarna är killar och män. Eller i antal nästan 6 000 män år 2006.

 

När jag sedan bläddrar vidare till nästa sida i Aftonbladet möter mig en skrämmande rukbrik, som känns som att den inte är ny. "Höggs ihjäl efter festen" med underrubrik "Pappan grillade med barnen - sedan dödade han mamman" Förutom Aftonbladets dramatiska modell för att beskriva just detta dåd, finns också en faktaruta där vi får läsa att år 2011 gjordes 29 972 anmälningar av misshandel mot kvinnor som är över 18 år, vilket är en ökning sedan året innan med cirka 600 utsatta kvinnor. Vi får också veta att i 85 % av dessa ärenden är det en man som är misstänkt. BRÅ:s siffror om att det är i snitt 17 kvinnor som dödas på detta sätt kvarstår - tyvärr. I denna artikel får en annan feministisk vän kommentera fakta. Malin Olsson från Roks (Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer i Sverige), beskriver också hur stödet till utsatta kvinnor minskar på grund av resursbrist.

 

Med denna öppning av media från Sverige är det alltså slut på semester från engagemang. Om en nu kan ta semester från engagemang? Den skönlitteratur jag valt att ta med mig på resan påminde mig om att de frågor vi i Män för Jämställdhet, Roks och SKR är engagerade i, tyvärr inte är speciellt nya. I Helmer Linderholms bok, Nunnorna, från 1981 beskriver han kvinnornas utsatthet, i den tid när Sverige förvandlades från katolskt kristet land, till protestantistiskt kristet land. Hur männen i denna tid såg kvinnornas egna engagemang för rättvisa i samhället och i sitt eget liv, som hotfullt för sin egen existens. Även då det handlade om så fridsamma kvinnor som de som levde i kloster.

 

I alla tider som vi har kunskap om tycks samhälls- och familjestrukturer handlat om att män på olika sätt ska kontrollera kvinnor. Inte så sällan med synnerligen underliga förklaringar. Bland annat bibelns ord om att kvinnan är skapad som nummer två när Gud skapade människorna, eller att han måste ha kontroll på vem som ska få ta del av hans arv. 

 

Är det inte dags att vi moderna män och kvinnor gör upp med den kulturella ordning vi har i våra samhällen? Är det inte dags att fler pojkar och män engagerar sig för att förändra den ordning som leder till att så många män misstänks för att använda våld mot kvinnor och mot andra män? I debattartikeln från SKR finns också några tips vad vi kan göra gemensamt i samhället för att förändra de normer som leder till detta våld. Insatser som också kan leda till ett högre mått av jämställdhet i vårt samhälle.