I går var jag en av talarna på Stortorget i Örebro. Nedan kommer det manus som jag utgick från:


Den internationella dagen för att uppmärksamma mäns våld mot kvinnor – 2017

 

Så står vi då här igen för att uppmärksamma att vårt samhälle bygger på patriarkala värderingar, som innebär att män utövar makt över kvinnor genom att använda våld. UN Women kallar den här dagen för Orange Day, men då jag varit med länge och försökt få kampanjen White Ribbon att leva också i vårt land vill jag också uppmärksamma denna kampanj, via det vita band jag bär på min rock. White Ribbon-kampanjen hanlar om att få män att prata om mäns våld mot kvinnor.

Den internationella dagen för att uppmärksamma mäns våld mot kvinnor instiftades 1999, för att påminna världens länder att vi haft en kommission om kvinnors rättigheter inom FN-systemet sedan 1979. Det var nämligen då som FN:s Kvinnokonventionen antogs även om det sedan dröjde ända till 1981 innan den trädde i kraft. Kvinnokonventionen – har som mål att avskaffa alla former av diskriminering av kvinnor: The Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination against Women. CEDAW, som den förkortas innebär att alla stater ska garantera att kvinnor har samma rättigheter som män, inklusive rätten att inte bli misshandlad, våldtagen eller trakasserad på andra sätt.

Trots att Sverige var ett av de första länderna att ratificera konventionen gäller den inte som svensk lag, vilket innebär att den inte har samma status som andra svenska lagar, vilket jag själv tycker är rätt intressant i förhållande till att vi i dessa dagar har en regering som har som mål att införliva barnkonventionen i svensk lag. En konvention som antogs av FN-systemet 1989, alltså tio år efter det att kvinnokonventionen antogs. Nu menar jag inte att det är något fel att vi ser till barns rättigheter. Men det är i min värld signifikant att vi hoppar över kvinnors rättigheter.

Alla ni som följt rapporteringen av #metoo inser att vi har långt kvar innan vi uppnår mänskliga rättigheter för kvinnor.

Och då kan vi ställa oss frågan vad det är som ligger bakom att vi inte kommit längre när det gäller jämställdhet i världen, och även här i Sverige. De senaste veckornas rapportering om kvinnors utsatthet, är för mig ett tecken på att vi har långt kvar i jämställdhetsarbetet.

Och då kan vi också ställa frågan om vad som gör att vi har så svårt med jämställdhet. Jag själv har varit engagerad i jämställdhetsfrågor sedan mitten av 1980-talet, studerat kvinnovetenskap i mitten av 1990-talet och arbetat professionellt med jämställdhetsfrågor sedan 1998. Hela tiden med fokus på männens ansvar för att bryta den könsmaktsordning som fortfarande gäller.

Här har pojkar och män ett stort ansvar att lyssna på kvinnors utsatthet och vara en del i den förändring som krävs för att kvinnor och män ska ges samma makt att forma samhället och sina egna liv, som är det övergripande målet för jämställdhetspolitiken.

Könsmaktsordningen vi lever i kan kortfattat förklaras som att det män gjort i alla tider har klassificerats som viktigare och därmed belönats mer än det kvinnor gjort. Att män och kvinnor har olika uppgifter i samhället och att det män gör är utgångspunkten för det normala. Män utövar våld – det är väl inte så konstigt med det. Se bara i dag, när vi står här och har en manifestation för att motverka mäns våld mot kvinnor, medan det samtidigt på Tegelbruket pågår misshandel mellan män som andra män och några kvinnor betalar 250 – 500 kronor för att få se på.

Att vi fortfarande måste ha dagar för att uppmärksamma mäns våld mot kvinnor är alltså inte så underligt. Det finns samband!

Och jag tänker att vi inte ska vara så rädda för att se att detta våld, oavsett om det sker mot kvinnor eller mot andra män, eller mot människor med odefinerbar könsidentitet eller transpersoner, så är allt kopplat till maskulinitet. Hur den enskilde personer förhåller sig till maskulinitet såväl som hur hel samhället förhåller sig till det som kan definieras som maskulint tänkande.
Hur män genom att använda våld upprätthållet sin maskulinitet och den ojämställdhet som vi tror oss tjäna på.

Men vi ska också komma ihåg att för det enskilde pojken som är på väg att växa upp till någon form av man, finns en rädsla att befinna sig utanför den norm för maskulinitet som finns i de sammanhang han befinner sig.

En rädsla för att som man vägra skratta när någon drar ett sexistiskt skämt. Man är rädd att bli ifrågasatt. En som strävar efter att vara en så kallad riktig man, vill inte bli kallad för kärring eller bög. 

Min övertygelse är att detta inte enbart handlar om den unge mannen, det är något som hänger med rätt långt upp i åldrarna om vi inte reflekterar över vad maskulinitet och ojämställdhet handlar om.

Jag vet att många pojkar och män i dag reflekterar över vad som kommit ut av metoorörelsen. Men jag tror att många pojkar och män mest kommer att prata om de andra männen, inte om oss själva.

Det är de andra männen som slår och utsätter kvinnor för kränkningar. Själv har man ingen roll i detta, därför har man heller ingen skuld i det som sker. Därför menar många män att det inte ens behöver ta ansvar för förändringen.

Vad vi själva gör och tjänar på ett system som håller kvinnor underordnade reflektera vi allt för sällan över!

Därför menar jag att det är viktigt att arbeta både på individnivå såväl som på samhällsnivå. Vi måste fortsätta att arbeta strukturellt med jämställdhetsarbetet men vi måste också inkludera oss själva i detta förändringsarbete.

Så jag skulle vilja avsluta med några tankar om vad vi, som pojkar och män, konkret kan göra för att stoppa mäns våld.

Var inte rädd!
När du hör talas om eller upplever kränkningar och mäns våld mot kvinnor i någon form, ta tag i frågan direkt.
Fundera på hur du är en del av det.
På vilket sätt kan du göra så att du själv och andra män inte använder sexistiska uttryck eller brukar våld?   Var inte rädd för att säga ifrån!

Bryt in i diskussioner.
När någon kränker en annan människa, när det inte känns rätt, bryt in i diskussion och säg ifrån. Sluta blunda och försöka att få andra att reflektera över hur vi tillsammans kan skapa jämställda och jämlika relationer och därmed ett jämställt och jämlikt samhälle.

Engagera dig i jämställdhetsarbetet
Om du inte har möjlighet att engagera dig i någon organisation så bli ändå medlem eller ge ditt stöd för att den organisationen du tror på kan verka vidare för att ändra inriktning på könsmaktsordnandet.

Men framför allt Ta snacket – Pratat med andra om vad vi kan göra tillsammans

 Tack för mig

 

 

För 30 år sedan blev jag förälder för första gången. På sommaren 1983 när jag var föräldraledig fick jag på radio höra en debatt som satte riktigt fart på mina tankar om feminismens betydelse också för oss män.

En psykolog gick ut i debatten om föräldraförsäkringen och konstaterade att om män skulle vara hemma och ta hand om barn i den utsträckning som vissa politiker önskade, ni vet det där med delad föräldraförsäkring, så skulle det skapa identitetproblem för den kommande generationen.

Ett par dagar senare kom forskaren Lars Jalmert på radio och tog debatten. Han hade på uppdrag av regeringen gjort en studie, jag tror världens första mansforskning, där han undersökt männens roll i jämställdhetsarbetet. Var Svenska män intresserade av jämställdhet? Svaret var att; visst var vi det – men svaret var också att väldigt få män ville ta första steget.  Steget att bryta sig ut från de traditionella förväntningar som fanns på män och det som då kallades för mansrollen.

För 20 år sedan läste jag kvinnovetenskap.

Kvinnovetenskapet gav mig en tydlig bild om hur kvinnor genom historien och i nutid varit och är underordnade män, vilka mönster och strukturer som existerar för att upprätthålla mäns överordning.

Jag vet att jag vid många tillfällen tänkte att jag som individ, som någon slags man, har ett ansvar att vara med i den förändring som behövs för ett jämställt samhälle. Det som brukar kallas för skuld var och är för mig en känsla, en drivkraft, av att förstå hur vi män är skapade historiskt och vilken del i könsstrukturen som styr vårt, och då menar jag både kvinnors och mäns, tänkande. Den manliga normens primat, som Yvonne Hirdman så klart formulerat det redan 1988:3 i KvT (Kvinnovetenskaplig tidskrift).

För 20 år sedan reagerade också männen som då satt i Rädda Barnens styrelse över det våld som vi män utövar mot kvinnor, var vi än befinner oss. De skrev i ett upprop till alla svenska män om våldet mot kvinnor i krig, om våldet det innebär när män köper sex här i Norden och i andra länder. Om våldet mot kvinnor som nästan enbart kvinnor försökte få oss alla att se.

Nu kom en fråga från dessa män till männen i Sverige om vi själva ville ta vårt ansvar för att ändra på denna ordning. Detta kom att bli starten till det som då kallades Manliga nätverket – det som i dag är organisationen Män för Jämställdhet.

 

För tio år sedan
avslutade jag ett projekt som jag hade på Regeringskansliet, på uppdrag av dåvarande jämställdhetsminister Margareta Winberg. Frågan hon då ställde var om vi kunde förstå varför män är så tröga.
Eller kanske mer rätt – frågan om vad som ligger bakom att män i så liten utsträckning engagerar sig för jämställdhetsfrågor.
Samma fråga som 1983, men med ny kunskap.

När jag lämnade min rapport, där jag också hade en hel del förslag på hur vi praktiskt ska kunna arbeta för att genusordningen ska kunna förändras. presenterade Expressen denna rapport och förslag till förändring med rubriken:

Nu ska männen bli som kvinnor.
Men sedan presenterade de mitt arbete med en bild av Babsan, som gav sina råd om hur vi skulle lukta gott. (Härskarteknik!)

Rubriken var ju inte helt tokig då jag menar att det normsystem vi skapat för kvinnor, det som handlar om att värna liv och utveckla omsorgsrationalitet, är ju riktig bra. Något för den manliga normens primat att ta till sig.

Det var året innan CEDAW-kommissionen hade mäns engagemang i jämställdhetsfrågor som ett av sina två teman. Män fanns på kvinnokommissionens dagordning för första gången. För första gången som en del av lösningen för att motverka det o-jämställda i världen. Inte bara som ett hinder.

Om ett år kommer Nordiskt forum att genomföras.

En av de första gångarna jag fick höra om detta enorma evenemang var på ett jämställdhetsråd som regeringen har. Jag hörde då röster om att ett sådant stort jämställdhetsevent inte kan genomföras utan att männen är med. Jag tolkade en av dessa röster som att hon t o m önskade att det skulle vara 50 – 50.

Detta på ett nordiskt forum som handlar om att återigen sätta fart på arbetat för kvinnor rättigheter. Nordiskt forum – New Action on Womens Right.

Jag tänker att vi har långt kvar till ett samhälle där de feministiska frågorna är på allas dagordning. Jag tänker att sedan Pekingdokumentet antogs år 1995 har det hela tiden funnits starka krafter runt om i världen för att försämra detta dokument och därmed det stöd som dokumentet är för kvinnors rättigheter.

Jag tänker att det är bra när män kommer till insikt om hur viktigt det är med feministisk dagordning för att också män ska få ett friare liv. Det är viktigt att vi är en del av den feministiska kampen. Men än så länge är vi inte så många feministiska män att vi ska vara 50 % på en Nordisk konferens för kvinnors rättigheter.

Men vi som är aktiva ska vara där, liksom vi är en del av denna rörelse runt om i världen just nu. Vårt viktigaste instrument för att utveckla jämställdhet är att vi förstår vad genusordningen innebär och hur vi kan använda denna förståelse för att bygga upp ett jämställt, demokratiskt och feministiskt samhälle.

Men, se upp för den manliga normens primat!!!

Vi ses, om inte förr, på Nordisk Forum 2014

 

 

Detta var mitt manus när jag idag fick vara inledare på panelsamtal om Män och Jämställdhet i Uppsala.
Tack för att jag fick vara med och att ni var så många som var där och deltog. Förlåt mig också för att jag sprang iväg lite tidigt för att hinna med tåget hem :-)

"När en är man och driver feministiskt arbete kommer ofta frågan om varför, och hur det kom sig att jag började med dessa frågor. Ibland har jag tänkt att det är en rätt trist fråga. Varför måste jag berätta om min bakgrund för att jag är engagerad i demokratifrågor?

Det är ungefär samma frågor som ställs om män som begår våld mot kvinnor. Det är som det finns en underliggande fråga om att de måste ha något tragiskt i sin barndom för att de har så underliga värderingar.

Måste det alltid finnas psykologiska orsaker, kanske t o m brister, som andra behöver höra, för att förstå hur det kommer sig att en hel del män trakasserar, förtrycker och slår kvinnor.

Måste det finnas psykologiska orsaker, eller rättare sagt handlar det enbart om psykologiska orsaker till att så många män i vårt land fortsätter att trakassera och använda våld i olika former mot kvinnor och mot andra män.

Eller måste det vara en psykologisk störning som gör att vi är ett antal män som jobbar med feministisk ideologi för att ta oss närmare det jämställda samhället.

När jag funderar över varför jag har börjat engagera mig för att motverka mäns våld mot kvinnor och för jämställdhet i samhället, så är det mycket mer rationella skäl till det. Jag tror på demokrati och människors lika värde.

När jag under 1960-talet växte upp och började fundera på demokratifrågor, på jämlikhetsfrågor, så blev det ganska uppenbart att det som då handlade om jämlikhet väldigt sällan lyfte fram att kvinnor och män värderades och lyssnades på, på olika sätt. Hade det inte varit så är jag rätt övertygad om att LO och SAF inte hade behövt skapa avtal för att avskaffa kvinnolönerna. Alltså det som med automatik innebar att kvinnor för samma arbete som män skulle ha 30 % mindre lön.

Inte heller hade det vara av vikt att Eva Moberg skrev den där artikeln om Kvinnans villkorliga frigivning, som också handlade om att män behöver bryta sina traditionella könsmönster och ta del av hushållsarbetet så att kvinnor för att bli självständiga inte skulle behöva arbeta både inom lönearbetsmarknaden samt ta hand om allt hushållsarbete själva.

Om Sverige skulle fortsätta att utvecklas till ett välfärdsland där alla människor skulle få ta del av utvecklingen, och där vi alla kvinnor såväl som män, skulle få möjlighet att tjäna så mycket pengar att vi kunde känna oss självständiga, inte beroende av någon annan när det gäller bland annat ekonomi. Ja, då var det viktigt att alla också fick vara med på lika villkor.

 

Där någonstans började jag inse att verkligheten inte såg ut på det viset, även om jag kanske borde ha förstått det redan tidigare då det var mamma som stod för de viktigaste sysslorna i vårt hushåll.  Alltså det som brukar kallas för hushålls- och omsorgsarbete, som jag numera också kallar för den funktion som skapar liv i samhället. Det andra, det som brukar kallas för produktion, är ju inte något annat än vad vi behöver i vårt samhälle för att kunna överleva. (Om jag nu pratar med idealistens och inte kapitalistens röst)

 

När jag sedan under 1970-talet fick möjlighet att göra lumpen. Då som de vuxna hade sagt till mig att jag skulle bli karl, fick jag klart för mig att arbetet inom vården också var en del av den sektor i samhället som skapade och reproducerade liv. Ja, jag gjorde lumpen och blev karl på kvinnokliniken i Eskilstuna.

Så för mig är det en rationell handling att arbeta med jämställdhetsfrågor. Jag menar att ett samhälle som inte tar vara på och ger alla människor, oavsett kön, samma makt att bestämma över sina egna liv och vårt gemensamma liv, inte är ett bra samhälle.

Det är lika rationellt som de män som begår våld mot kvinnor för att fortsätta att upprätthålla den makt de så gärna vill ha kvar. Lika rationellt är det för mig att vara en del i kampen för att motverka mäns våld mot kvinnor. Men också att motverka mäns våld mot andra män. Det ser jag också som ett mål i den feministiska kamp jag för.

Jag har varit en del av Män för Jämställdhet sedan det startade som ett nätverk, kallat Manliga nätverket någon gång 1993. Jag är helt övertygad om att de frågor som vi jobbar med idag är viktiga för att vi ska uppnå ett jämställt samhälle. Ett demokratiskt samhälle.

Vi har verksamhet för unga killar, Killfrågor.se, där de kan resonera med lite äldre ungdomar på chatt om hur det är att växa upp som tonåring med förväntningar på att bli män i ett samhälle fyllt av normer och förväntningar på maskulinitet.

Vi har verksamhet för unga killar och tjejer, machofabriken, där de ges möjlighet att utifrån filmer och övningsmaterial fundera tillsammans om alla dessa normer för maskulinitet som inte så sällan är förknippade med våld.Vi har Frihet från Våld, projekt som handlar om att gå in och arbete med unga killar som kommit allt för nära våld, som ett sätt att lösa sina konflikter.

Vi har pappagrupper och stöd för jämställda föräldrautbildningar, för att män som ska bli fäder ges möjlighet att tillsammans med andra män, ibland lite mer erfarna, fundera och resonera om det stora som händer när de ska bli pappor.

Vi är med i debatten och skapar opinion för att frågan om män och maskulinitet ska debatteras och funderas över i skolor och på arbetsplatser, inte minst i media, för att samhället ska utvecklas till ett allt mer demokratiskt samhälle där alla ges större möjlighet att vara en viktig del.

Så som svar på den där underliga frågan om jag har haft problem i min barndom eftersom jag är feminist och jobbar med jämställdhet i en organisation som har maskulinitet och jämställdhet på dagordningen, så är svaret; Nej, det handlar inom om individuella psykologiska orsaker.

Det handlar om att det mest rationella vi kan göra i vårt samhälle är att arbeta för jämställdhet."

 

 

"Om vi bara låter männen ta för sig av allting blir världen orättvis"

Tomas Wetterberg 58 år Ordförande för riksorganisationen Män för Jämställdhet.

"Jag kommer från vänsterrörelsen och har jobbat med demokratifrågor sedan tonåren. Tidigt märkte jag att kvinnor inte fick vara med i diskussionerna, det var då jag började reflektera. Om vi bara låter männen ta för sig av allting blir världen orättvis. I grunden handlar det om att alla ska ha samma makt att påverka samhällsutvecklingen. Vi har inte kommit så långt som vi tror. Det finns, anser jag, fortfarande en förståelse för pojkar när de använder våld. Ta till exempel när pojkar ger sig på flickor på dagis. Det bortförklaras med att pojkar gör så för att de visar känslor. Eller när pojkar slåss med varandra. Det ursäktas med att det bara handlar om bus. Det här hänger i sin tur ihop med att det finns en uppfattning att pojkar inte kan visa känslor på annat sätt, vilket gör att machoidealen cementeras in i vuxenlivet. Manlighet är något helt annat.

Men det som kan vara svårt för män i dag är att hantera alla olika slags budskap om vad manlighet står för. Det frodas alltjämt en föreställning om att kvinnor vill ha en riktig karl, inte minst i media och reklam. Det kan vara svårt som man att hantera alla dessa signaler. Det är därför vi behöver prata mycket mer om vad mansidealet står för.

Jag har blivit farfar och slås av hur könsuppdelat industrin kring barn är. I leksaksaffärerna och i klädbutikerna. Så var det inte för 30 år sedan. Då fanns ett unisexmode och en större valfrihet. Går du in i en barnklädesbutik i dag är alla kläder tydligt märkta med en könsetikett. For boys, for girls. Då fattar man vilken backlash vi befinner oss i.”

(Från Uppsala nya tidning den 30 januari 2013)

Män och jämställdhet

Varför har det under så lång tid varit så svårt att sätta pojkar och män på dagordningen när det gäller jämställdhet?  Vinner eller förlorar männen på ett jämställt samhälle? I mitt arbete med jämställdhet vill jag ställa ”Rumpnisse-frågorna” som rör om det i våra funderingar om normer i samhället och varför vi lever som vi gör: Våffor ä de på detta viset?

Jämställdhetsarbete handlar inte om en kamp mellan kvinnor och män – det handlar om att skapa ett samhälle som blir rättvist för flickor, pojkar, kvinnor och män. Jämställdhet handlar om att män tar ett större ansvar för vård och omsorg, inte minst om sina egna barn. Jämställdhet handlar om att män inte ser maktdelning som ett hot, utan som en möjlighet. Jämställdhet handlar om att män inte strävar efter högre lön än kvinnor – utan lika lön för likvärdigt arbete. Jämställdhet handlar om att mäns våld mot kvinnor upphör, men det handlar också om att bryta normer som innebär att män utsätter andra män för våld.

Får männen göra kvinnojobb?

När allt fler kvinnor söker sig till traditionella manliga jobb där männen också önskas stanna kvar, så blir omsorgssektorn lidande. En del skyller på att det handlar om att dessa yrken är så lågt värderade, vilket syns tydligt i lönesättningen. Jag tror att detta är sant, men inte den enda sanningen. Det handlar också om att män enligt normen inte ”får” göra det som kvinnor traditionellt brukar göra. Vi har inrättat vår värld i en han- och en honvärld där pojkar och flickor förväntas tycka om olika saker. Genom alla sagor, lekar och historier vi för vidare ser vi till att våra föreställningar blir sanna.

Att arbeta med jämställdhet med fokus på män, innebär att uppmärksamma och jobba med förändringsprocesser i genusordningen hos pojkar och män. Pojkar förväntas tidigt vara drivande och starka. Varför då?  Vad gör vi med de pojkar som inte vill leva upp till omvärldens förväntningar?

Det finns mycket som tyder på att det är en form av maskulinitetskultur som kan ligga bakom att vissa pojkar får sämre betyg i skolan. Diskussioner kommer lite då och då om att skolan inte är anpassad efter pojkars sätt att önska sig tillvaron, men varför kan pojkar inte anpassa sig till hur skolan och kunskapsinhämtandet är utformat?

Är vi tillräckligt jämställda?

Det är svårt att säga om vi är tillräckligt jämställda, när vi fortfarande kan konstatera att kvinnor och män inte har samma möjligheter i vårt samhälle. Då tänker jag inte bara på att mäns arbeten värderas så mycket högre än kvinnors. Det är svårt att säga om vi nått det jämställda samhället, också för att vi aldrig varit där. Vi vet inte vad det innebär. Det finns också så många som vill definiera vad ”riktig” jämställdhet ska vara. Vi kanske ännu inte är överens ens om det?

Vi behöver lära oss se att alla uppgifter är lika viktiga om samhället ska bestå. Det kvinnor genom alla år har arbetat med – i hemmet och utanför hemmet - är en grundförutsättning för att männen och kvinnorna utanför denna sfär ska kunna jobba med det som kallas tillväxt.

Jämställdhet handlar främst om att titta på sig själv och ständigt ifrågasätta om jag skulle bemöta en kvinna på samma sätt som jag bemöter en man, och vice versa. Alltså på vilket sätt är jag med och upprätthåller det o-jämställda könsmönster som leder till att kvinnor och män fortfarande inte har samma villkor i vårt samhälle.

Text: Tomas Wetterberg
Tidigare publicerad i Göteborgs Personaltidning för medarebetare i Göteborgs stad utbilding nr.3 2012

 

Jag sitter på tåget på väg hem. Egentligen skulle det ta mig, via Katrineholm, till Linköping. Men med en allt tilltagande förkylning och feber, var jag tvungen att ställa in. Förlåt mig för det Forum för Genusvetenskap i Linköping och ni som tänkt lyssna på mig där.

I stället sitter jag här och funderar på vad som händer i mitt liv just nu.

Det blir lite blickar på Facebook och lite blickar på Twitter, för där kan jag följa vänner och andra kvinnor och män, som jag på något sätt har relation och vänskap med. Mina värden påverkas av mina vänners och deras värden, jag lever i en struktur som är föränderlig. En av mina vänner är Eddy Nehls. Att följa hans tankar ger inspiration. När jag uppgraderade mig på hans tankar fick jag dessa ord:

”Bloggande är för mig ett sätt att tänka. Orden, behöver läsa den för att se vad och hur jag tänker. Kanske är det därför samtalet tilltalar mig, för det är ett annat sätt att bli varse hur det som uppstår inne i mitt huvud landar och förstås. Tänkande är en kollektiv, dialogisk verksamhet, håller med Johan Asplund om det. Först när man ser eller hör sina tankar går det att förstå och bedöma dem, och först när någon annan tar del av dem får de mening. Och inte förrän tankarna omsatts i handling går det att avgöra dess värde”

Så vill jag använda mig av min blogg.

Det gav mig inspiration till att fundera över den debatt jag hamnade i, igår kväll. Jag, Pelle Billing, Johan Lundberg och Ulf Mellström på en scen där temat för kvällen var kampen om mannen. Det blev en förväntad tuppfäktning från första början, även om jag själv bestämt mig för att försöka vara med i ett samtal i stället för debatt.

Mitt svar på den inledande frågan om det finns en kamp om mannen i dialogen om jämställdhet, var igår liksom alltid, att det känns som att det pågår en kamp om vem som ska ha tolkningsföreträdet på vad feminister och andra som vill ha jämställdhet menar med just jämställdhet och feminism.

Innan debatten fanns det några kvinnor som på Facebook ställde frågan om varför inte kvinnor var inbjudna till panelen. Varför endast  män i en panel för att fundera över mäns förhållande till feminism, som var en av tanketrådarna som hade aviserats. Jag tycker att den frågan är viktigt. För även om jag tycker mig vara en feminist som mycket väl kan försvara feminismens idé, inte minst när vi ska resonera om mäns plats i den feminisiska rörelsen, så finns det problem med att jag tillhör den överordnade kategorin. Som man och feminist måste jag hela tiden reflektera över just detta. Just detta blev också, för mig, så oerhört tydligt i gårdagens debatt. (För det blev en debatt och inget samtal.)

Jag upplever det som att Billing och Lundberg vill omtolka feminismen. Dels som att det bara finns en form av feminism. Dels för att det är kvinnor som har skapat och har ledande roller i utvecklingen av feministiska idéer. Ja, kanske är det också så, när vi pratar jämställdhet, att de som idag kallar sig jämställdister vill omtolka vad som är den rätta och sanna jämställdheten. Jag skrev begreppet ”sanna” medvetet här, för Lundberg upprepade vid flera tillfällen igår att forskningen måste söka sanningen. Som om sanningen vore objektiv.

Jag fick intrycket av att Lundberg och kanske också Billing, menar att liberalismen är en överideologi som inte är kollektiv, medan feminismen och genusvetenskapen (all feminism och genusvetenskap?) är en kollektiv idé och därmed inte bra för mänskligheten. Tyvärr fick jag inte chansen att fråga dem, även om jag gjorde ett litet försök, om inte liberalism också är en kollektiv idé om individens rättigheter.

Men jag vill ändå säga att nästa gång jag blir inbjuden till en dialog med Pelle Billing så tänker jag svara ja. Visst upplevde jag det som att Pelle Billing blev arg vid några tillfällen igår. Visst blev både han och Lundberg högljudda och tog därmed över ordet. Jag skulle kunna kalla det för uppövade maskulina debattknep, men det behöver inte vara så.

Framför allt vill jag prata mer med Pelle Billing, för jag tror att vi båda har mål med vårt arbete som inte är helt olika. Men då vår uppfattning om vägen till detta mål tycks vara så väldigt olika vore det spännande att fundera tillsammans över vad vi kan lära av varandra för att korta våra respektive vägar.

Jag vill också be dig Pelle, för jag tror du läser det här, att inte vara så snabb med att sätta etiketter på oss som har andra värderingar än du. När jag läser dig på Twitter och i din blogg, för jag ett intryck av att du använder ord som ”radikalfeminist” och tok-radikalfeminist” som nedvärderande beteckningar. Jag tror nämligen att den delen av gårdagens debatt som tenderade till ”sandlåda” har med detta att göra. Det blev beteckningar som att vi tillhör olika läger när vi snarare försöker föra ett samtal om hur vi ska komma framåt för att uppnå det som vi alla i panelen var överens om igår, nämligen att målet är; ” … att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv” (citat från Regeringens hemsida)

 

”En människa formas under hela livet utifrån olika förutsättningar. Normer och värderingar får vi främst från hemmet, men även samhället, grupptillhörighet och omgivningens förväntningar formar en människa.”

Tänk på dessa meningar som är hämtade från den idag öppnade utställningen med konst av Torsten Billman. En konstnär som var oerhört aktiv under 1930-40- talen och under de progressiva åren i mitten på 1970-talet. Ja, han var aktiv mellan och efter dessa år också. Men det är bilderna från dessa år som jag har fastnat mest för.

I dessa bilder ser jag en först en ung man, som liksom jag längtade ut i världen för att få upptäcka mig själv, eller vad som nu skulle upptäckas. Jag ser hur dessa upptäckter ger erfarenheter som leder till kunskaper om orättvisor i vår värld. Jag ser hur han, liksom jag, tar allt mer strid för de som brukar kallas för ”underdogs”. Det som de överordnade, oavsett vilken form av överordning, tycker sig kunna behandla hur de vill utifrån sin maktställning. De flesta av dessa överordnade är män, och maskuliniteten som struktur trycker sig på både Torsten Billman och mig. Han visar upp den och ifrågasätter den, så som jag ser det, i sin konst.

Mina ungdomsår var inte som sjöfarare. Men jag fick relativt tidigt möjligheten att resa runt och möta människor på båda sidor om den så kallade muren mellan öst och väst. Jag fick åka buss och jag fick göra det med konstnärer som hade musiken som sin konstform. De vänner jag fick hemma i Örebro var också tänkande människor som ifrågasatten dåtidens förtryck. Mina kunskaper om världen formades bland vakna kvinnor och män som ifrågasatte den rådande kapitalistiska ordningen, som förtryckte folk i Vietnam , Kambodja och i gruvorna i Kiruna. De som förtryckte var i huvudsak män.

Jag försöker också påvisa orättvisa strukturer i min omvärld. Jag ifrågasätter dem genom mina ord. I föreläsningar, i bloggandet och microbloggandet och genom mitt engagemang för jämställdhet och feministiska frågeställningar via bland annat Män för Jämställdhet.

Å nu har jag och Torsten Billman mött varandra.

Jag har fått vara med och forma texter till denna fantastiska utställning som visas på Sjöfartshistoriska museet i Göteborg. Jag har genom att samtala med kloka människor som bygger upp utställningen, genom att titta på bilder som Billman skapat, och genom att läsa sådant som andra skrivit om denna man, skapat funderingar om hur Torsten förhållit sig till den genusordning han befann sig i. Och jag är helt övertygad om att han också har funderat mycket om den maskulinitet som formade samhället på hans tid.  

En människa formas hela livet utifrån olika förutsättningar. Normer och värderingar får vi främst från hemmet, står det i texten. Men jag tänker att hemmet inte är någon oas som har sina egna värderingar. Utanför hemmet finns vi hela tiden i våra olika verkligheter, i våra olika sammanhang, där vi hela tiden ifrågasätter och ifrågasätts. Normer skapar vi tillsammans utifrån de värden som de starka krafterna i vår omgivning har. Jag är inte densamma som den Tomas som gick på Olaus Petriskolan under 1960-talet. Torsten Billman utvecklades från en pojke som hade kraven på sig att bli skräddare, som sin pappa, och han blev 1900-talets största träsnittsgrafiker, som i sin konst speglade den verklighet som behövde ifrågasättas. Vi båda ifrågasätter de normer som finns runt oss utifrån de olika tider vi lever i. Men jag tror vi skulle vara goda vänner i dagens dialog om maskulinitet och genus.

Till den text som inledde denna blogg och som finns med på utställnigen, har jag fått lägga till följande:

Skräddaren och sjömannen kan vara två ytterligheter i maskulinitets-ordningen i början av 1900-talet? Kvinnorna i Billmans tidiga uppväxt verkar också ha fungerat som inspirationskällor för Torsten värderingar. Hur tänker han när han går i land, runt om i världen, och ser kvinnors och mäns utsatthet? Är det detta som Billman sedan kommer att skildra i sin konst?

Jag tycker du som är i Göteborg någon gång innan den 5 januari ska passa på att se denna utställning och fundera på vad du längtar efter eller till…

 

I dag fick jag på Twitter och Facebook se att Per Ström återigen tänker lämna jämställdhetsdebatten. Jag säger återigen med en viss tvekan, för jag har någon form av minne att han sagt det förr. Oavsett det, tycker jag faktiskt inte det känns så himla bra att han lägger av utifrån den motivering han själv skriver om på SVT Debatt. Där han för övrigt också kommer att få utrymme att berätta om detta också i sändning.

Orsaken som Per Ström nämner är att han är så utsatt för hot för att han har en avvikande åsikt, skriver han i sitt inlägg.

Jag tänker inte vara med i en sandlådedebatt om vem som är utsatt för mest hot och kränkningar, men mitt intryck är att vi som inte delar Ström¨s och hans följares åsikter, vi som vet att det finns en genusvetenskap och är feminister, har fått många hot under de år som gått. Hoten blir dessutom allt starkare. Det är många kvinnor som under de senaste åren fått utstå mängder med olika hot och kränkningar. Framför allt de kvinnor som är tydliga i sitt feministiska engagemang. De namn som Per Ström tar upp i sin artikel är bara några av dessa.

Också vi män som har gett oss in i arbete med att förändra maskulinitet och genusordningen har fått en hel del kommentarer och hot. Det har kommit en hel del kommentarer här på bloggen, som jag valt att inte publicera. Likaså får vi på Män för Jämställdhets bloggsida många kommentarer med kränkande budskap. Hur det ser ut för mina kamrater som är aktiva i maskulinitetsdebatten, hur telefonsamtalen kan låta och vad som sägs om oss på andra sidor och i kommentarer, tänker jag kan vara onödigt att dra upp här. För oss män som jobbar med dessa frågor, är de dock ganska ”milda” i förhållande till de kommentarer med kränkningar som kvinnor blir tvingade att utstå. Men inte desto mindre så är de hinder för många av oss i vårt skrivande och tänkande i officiella sammanhang.

Det är inte bra när debattörer som tänker olika inte kan föra goda samtal med varandra. Per Ström har själv haft en hel del kränkande uttryck i sin blogg. Han har inte heller tagit ansvar för de allt mer kränkanden kommentarer som följt i hans spår, på hans blogg. Jag tänker att vi som skriver också har ansvar för att hålla rent från sådant vi inte ställer upp på. Därför känns det underligt att Per Ström nu slutar skriva för att han känner sig utsatt för hot, som är så lika dem han faktiskt varit med att skapa.

När jag dessutom läser kommentarerna på Per Ström´s artikel så blir jag ännu mer orolig för framtiden. De män som har följt honom verkar nu gå in i ett ännu hårdare fördömmande av oss som inte tycker som Ström. Jag blir orolig för att kränkningarna och hoten nu blir allt hårdare, från alla de män som känner sig hotade.

För trots allt så finns det något som varit bra med Per Ström. Jag tänker på det han själv skriver i dagens artikel, att han inte ”köper den feministiska verklighetsbeskrivningen” att han ”inte tror på könsmaktsordningen” Han har i sina inlägg sagt tydligt det som så många inte törs säga. Han har intagit den ståndpunkt som Carin Holmberg efterlyste på Feminististribunalen. Den som står upp för att ojämställdhetens ska bestå. De som vi kan förhandla könskontraktet med på ett tydligt sätt.

Vi som jobbar med jämställdhet vet att det finns ett starkt motstånd. Men det är mest en känsla vi bär. Vi får sällan höra att någon är emot jämställdhet. Vi anar tecken på det. Vi ser det i SCB´s senaste rapport Om kvinnor och män. Vi märker av det i passiviteten hos dem som antar jämställdhetspolicys, men så händer inte mer. Det är sällan någon är så tydlig som Per Ström, när han säger att han inte tror på genusvetenskapen och feminismen. Fast så många tänker som han, som uppmuntrat honom på hans blogg och i kommentarerna på hans artikel på SVT Debatt.

(För övrigt är det intressant att han återigen får så mycket uppmärksamhet för att han gör ett utspel. Både artikel och deltagande i kvällens Debatt på TV)

 

 

I dag är det två månader sedan jag skrev det förra blogginlägget. Alldeles för lång tid för att hålla en blogg levande. Förlåt mig för det och ge mig åter en chans att bli en blogg du läser åtminstone en gång i veckan?

Det har hänt en hel del spännande inom maskulinitetsområdet under de här två månaderna. Den utredning som Regeringen tillsatte om Män och jämställdhet, är en av dessa händelser.

 Redan när jag skrev min rapport, Vill man ha jämställdhet?, önskade jag att en ny utredning borde tillsättas. Min idé med den utredning jag vill se är att följa upp Lars Jalmert undersökning från 1982. Den som visar på att svenska män i princip är för jämställdhet, men att vi verkar vilja att någon annan man ska ta klivet först. Vi vet ju att det idag faktiskt finns en hel del män som tagit klivet in i ett mer aktivt jämställdhetsarbete. Det är väl kanske inte så många fler män som valt att arbete inom det vi kallar kvinnodominerade arbeten? Men en uppföljande undersökning kunde visa på om några värderingsförskjutningar har skett. Så här skrev jag då, som en avslutning på den förslagslista på åtgärder jag hade skapat:

”Vill män vara mer aktiva? Är mina förslag i takt med den syn män har på jämställdhet idag? Jag menar att det nu är hög tid att göra en uppföljning på Lars Jalmert’s undersökning om den svenske mannen. Den gjordes 1982 och vi är nu framme i år 2002. Vi skulle kunna låta Jalmert gå vidare och se hur vi nu fungerar. Vi män har haft möjlighet att välja föräldraledighet sedan 1974. Vi har också haft många kampanjer de senaste 20 åren om mäns våld mot kvinnor utan att färre kvinnor blir misshandlade. Det som mest har hörts efter dessa kampanjer är mäns ilska över att utpekas som förövare. Mitt förslag är att ett nytt Projekt Män och jämställdhet får i uppdrag att avsätta 30 % av sin tid för att tillsammans med Lars Jalmert genomföra en ny stor undersökning om den svenska mannens ”i-princip-inställning”. Det finns idag mycket tyckande och vi behöver en vetenskaplig rapport kring detta ämne. Denna undersökning kan då också ge de svar vi behöver för att veta om pappagrupper leder till mer föräldraledighet hos män.”

Män för Jämställdhet har sedan dess försökt att påverka de olika regeringarna att arbeta med mansfrågor inom jämställdhetsarbetet. Regeringens utredning verkar inte ha det uppdrag jag önskat mig, men jag är ändå positiv till att någon form av dialog om dessa frågor kommer att startas av en regeringsutsedd utredare.

Det där med värdeförändringar, som jag skrev om lite tidigare i det här inlägget, var något vi pratade om på en väldigt bra konferens i Norrbotten, igår. Maskulinitet i Norrbotten var rubriken och temat för dagen.

Jari Kousmanen, Eira Andersson, Lena Abrahamsson och Eddy Nehls var forskarna som kom med de vetenskapliga perspektiven. Där fanns sedan flera föreläsare med det praktiska perspektivet.

Makten sitter i kulturen – kulturen är något vi hela tiden gör, var ett understatement som kom under dagen. Ett annat var den genusyrsel vi kan känna när vi gör vår könsresa. Lätt att likna vid de studier som finns vad gäller klassresenärer. Resan handlar om de upplevelser män erfar när vi kommer in i kvinnodominerade sektorer och som också kvinnor upplever i mansdominerade sektorer. Kanske är de dock lite skilda då maskulinitetsnormen under så lång tid varit modell för åt vilket håll vi alla förväntas resa.

Vi pratade också om hur de manliga traditionerna blir som hjälteberättelser. Berättelser som bland annat upprätthåller den maskulina gruvkultur, som många män fortfarande tycks värna. Trots ett ökat antal kvinnor i gruvarbetarleden, upplever många av dessa kvinnor ett motstånd i den kultur männen tycks värna. Men det går framåt.

Under konferensen, och inte minst nu när jag sitter och tänker tillbaka på gårdagen, kommer en fundering om genusordnandet jag närt länge, tillbaka. Jag tänker att det borde vara dags nu att fundera över vilka olika värden genusordnandet har skapat hos kvinnor, respektive män, som grupp. I mycket undersökningar kan vi se hur det är kvinnor som i huvudsak driver frågor om väldfärd med inriktning på barn- och äldreomsorg, skola, sjukvård, miljöfrågor och liknande. Männen, som grupp, tycks vilja det som går under benämningen tillväxtfrågor. Det som en del kallar för de ”hårda” värdena så som gruv,- skogs och andra näringslivsfrågor. Ser en på utvecklingen i Norrbotten blir det tydligt när nu gruvindustrin expanderar igen. Hit vill de locka både kvinnor och män till välbetalda arbeten. Det fungerar rätt så bra. Men drivet att locka kvinnor och män till välfärdens alla omsorgsyrken går inte lika bra. Ja, de syns inte ens i marknadsföringen, tycker jag.

Då tänker jag, vilket jag menar är en tanke i genusordnandet, att vi måste inse att liv är grunden för vår existens. Liv kan vi endast få genom omsorg om varandra. Allt det som sker inom den tjänstesektor som handlar om omsorg, där så klart skolan och lärandet om att hämta in kunskap är en del, borde vara minst lika viktig när vi pratar om tillväxt. Det vi bryter från gruvor och skogen, det vi förädlar och tillverkar i våra fabriker, är egentligen varor som förbrukas inom hela omsorgssektorn. Där jag så klart inkluderar den enskilda individens handlingar också på sin fria tid, eller i familjelivet.

Jag tror att Norrbotten skulle kunna bli en förebild i praktiken, för detta. Här arbetar de intensivt för att förändra de värden som finns runt kön. De har långt kvar när det gäller att få män att bryta in på kvinnodominerade sektorer. Men med det arbete det hållit på med rätt länge, där konferensen igår var ett led och med det arbete de gör när omtag för en nygammal stad ska ske, kan kliva fram ännu mer när det gäller förändringar i genusordnadet. Läs mer på Kiruna 2.0

Tänk om sedan gruvägarna också inser att vi behöver hela den gemensamma sektorn för att deras gruvarbetare ska må bra, så kanske de använder sina stora vinster till löneutveckling för dem som jobbar i skolor, omsorgen och sjukvården. För visst har också lönerna en viss betydelse för att kvinnor och män ska välja också dessa yrken. Jag tänker att när t ex LKABM säger att de värnar Norrbotten, så måste det ju mena både naturen och kulturen i Norrbotten. Vilket innebär att de också värnar människorna som lever i Norrbotten. Eller?

Hur påverkar maskuliniteten och patriarkatet hela samhällsordningen, och på vilket sätt kan kvinnor vara en del i att upprätthålla båda. Det är en fråga som dök upp på Facebook häromdagen, föranledd av att jag ifrågasätter varför det är så många som vill ha en man till ledare för vänsterpartiet. Eller, om de nu vill ha delat ledarskap, inte kan tänka sig två kvinnor.

 

Det jag skrev på Facebook var att ”det finns en stor likhet mellan Vänsterpartiet och de övriga partierna. Inte ens de orkar ge en kvinna förtroendet att vara ledare.” Av detta inlägg uppstod sedan en hel del kommentarer, som är väl värda att gå vidare med. Mycket tankar kom i vindlingar hos mig och många andra. Vilket jag tycker är en styrka på Facebook.

 

Kommentarerna handlade om att jag glömt Centerpartiet, som nu har en kvinna som ledare och snart kommer att få en ny kvinna som ledare. Jag hade också tänkt bort Miljöpartiet. Ett parti som allt sedan start, har både kvinna och man som ledare. Jag fick också en fråga om jag bara kan tänka mig kvinnor som partiledare. Mitt svar där handlar om att jag snarare önskar en person med feministiska värderingar och inte så som Centerpartiet, en kvinna som ledare men som står för traditionellt maskulina värderingar. Det gick fort, som så ofta på Facebook och Twitter, men min grundtanke är sådan. Även om jag också tänker att det behöver lite mer förklaringar, då mina tankar kan vara nog så svåra att förstå, också för mig själv. Ibland! Jag vill gärna erkänna att jag faktiskt inte vet om Annie Lööf ser sig som feminist.

 

Facebook är dock inte en plats för att utveckla längre inlägg, så jag väljer då att dela mina funderingar vidare här, på bloggen, istället.

 

Så här tänker jag:

 

Patriarkatet med dess genusordning har en lång historia. Hur det startade kommer jag inte att ta upp här, då jag inte vet om någon vet det. Men det vi betraktar som traditionell patriarkal grundvärderingar är att män, och det män sysslat med genom historien, ses som viktigare för samhällsutvecklingen än det som kvinnor skapar och tänker. Jag tänker då på både obetalt och betalt arbete, men också på de kunskaper, erfarenheter och värderingar som anses vara värda att föra vidare.

 

I modern tid har vi dragits med begrepp som "den närande" och "den tärande" sektorn, som ett exempel på detta. Det är gruvor, skog och industri som skapar välstånd och kallas för produktion. Det kvinnor sysslar med kallas för reproduktion. Eller att det privata näringslivet skulle vara mer väsentligt än det offentliga näringslivet. Ja, den offentliga sektorn får inte ens kallas för näringsliv av nationalekonomer och många andra.

 

När jag tänker om detta, tänker jag att detta också är traditionellt maskulina värderingar. För mig skulle en genusförändring innebära att vi ser allt arbete i samhället som lika väsentligt för vårt välstånd. De varor som används i de yrken som idag inte kallats för produktiva, måste ju tillverkas någonstans. Det finns ett starkt samband mellan traditionellt ”manliga” yrken och traditionellt ”kvinnliga” yrken och vad vi gör i våra hushållssfärer.

 

För mig handlar inte maskulinitet enbart om enskilda män eller män i grupp och vad vi gör. Även kvinnor kan vara maskulina, såväl som att män kan vara feminina. Det handlar också om hur vi ”könar” den verklighet vi befinner oss i. Det handlar om strukturer och sociala sammanhang.

 

Jag menar, med stöd av Connells teorier, att i den genusordning vi lever så har män som grupp, och många enskilda män, rätt mycket att vinna på att upprätthålla patriarkatet och den hegemoniska maskuliniteten. Detta innan de/vi förstått vad ett jämställt samhälle kan innebära för allas vår hälsa och, faktiskt, fred på jorden. Jag menar också att det inte är enbart män som försvarar den traditionella genusordningen. För många kvinnor och män är genusförändringar kanske mer kostsamt, än att stanna kvar i den ordning vi har. "En vet vad en har men inte vad en får", är ett välkänt uttryck här i Närke.

 

Ni ska veta att det är ganska många tillfällen, framför allt då jag arbetade med genus i förskolan, som jag fått argument som att nu har väl jämställdheten ändå gått för långt.

 

Av den anledningen tror jag att Connell har rätt när han skriver att:

 

Mäns intresse av patriarkatet finner sin förtätade form i den hegemoniska maskuliniteten och försvaras av hela det kulturella maskineri som bär upp den hegemoniska maskuliniteten. Detta intresse är institutionaliserat i staten; det underbyggs av våld mot kvinnor och homosexuella män. Det europeisk-amerikanska mönstret att män investerar i patriarkatet sprider sig över världen genom kulturens globalisering och genom de ekonomiska relationerna. Dess grepp över metropolerna stärks genom saluförandet av maskulina ideal såsom idrottsstjärnor, och genom att vapenlobbyister och media i samförstånd hjälps åt att hylla våldet.  Männens intresse av patriarkatet hålls vidare uppe genom stöd av kvinnornas investering i samma patriarkat, vilket tar sig uttryck i lojalitet till patriarkaliska religioner, i romantiska berättelser, genom att de upprätthåller skillnader/dominans-synen i barnens liv, för att inte tala om kvinnlig aktivisms mot fria aborter och homosexualitet

(R.W. Connell ”Maskuliniteter” sid. 231. Daidalos förlag 1999)

 

Det är tankar som dessa som blommar upp hos mig, när jag menar att Maud Olofsson och Annie Lööf, står för traditionellt maskulina värderingar. Med det sagt - vill jag ändå säga det självklara, att det är bra att kvinnor finns på ledande positioner i hela samhället. Jag tror på positiv särbehandling åt båda hållen. Centerpartiet har en mängd kvinnor i sin historia som gjort mycket bra för jämställdhetsutvecklingen. Precis som folkpartiet, moderaterna, socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet har kvinnor som varit kraftfulla i jämställdhetsutvecklingen. Ja, det finns en hel del både kvinnor och män som också är feminister inom dessa partier.

 

Men jag har lite mer bråttom än vad pragmatismen tillåter. Jag är inte heller så säker på att den liberala feminismen tillåter en utveckling som ifrågasätter de kapitalistiska/patriarkala samhällsstrukturer och hegemonier som styr tänkandet hos så många i dag.

 

Kanske var det detta som låg bakom mitt allt för snabba facebooksinlägg?

Min första pappa vara murare. Upplärd till yrket under 30-talet och kvar fram till pension. Min andra pappa var snickare. Också han upplärd under 30-talet. Den första gjorde inte mycket annat än sitt yrke – den andra var både handbollsspelare och bandyspelare. Beroende av vilken säsong.

Min son utbildade sig till snickare sådär 75 år senare, och mycket av byggnadsarbetarens maskulinitetsidé levde kvar, och lever ännu kvar. Min son var förresten också handbollsspelare med alla de maskulinitetsidéer som finns i den sporten. Han är dock inte kvar i varken yrket eller handbollen.

 

I dag har jag deltagit i en tyst minut för att hedra Byggnads döda och skadade arbetskamrater. Det var en uppmaning som jag fick på facebook, som jag kände starkt för. En vädjan från Byggnads där byggnadsarbetare uppmanade till en tyst minut över hela Sverige. Detta för att sätta fokus på deras arbetsmiljö, och för att påminna om att det fortfarande finns byggnadsarbetare som dör på arbetet.

 

När jag stod där på balkongen och var tyst tänkte jag också på det som jag skrev när jag meddelade på facebook att jag tänkte vara med. Jag tänker på hur den maskulinitetsbild som fortfarande råder, inte minst inom byggnadsområdet, kanske faktiskt är med och bidrar till att det sker olyckor och dödsfall inom deras område. Ja, inom många områden i samhället. Mycket av de olyckor och det våld män utsätts för är förorsakat av den bild av maskulinitet som råder. Den som säger att pojkar och män bör utsätta sig för risker för att inte ses som en fjolla eller kärring. Jag ser fortfarande byggnadsarbetare som går utan livlinor på smala brädor. Jag ser det när hus byggs här i Hallsberg och jag ser det när män skottar snö från taken på vintern.

 

Jag hoppas att Byggnads tog vara på vad jag skrev på Facebook. Att vi i Män för jämställdhet gärna kommer och pratar med byggnadsarbetare om förändring av maskulinitet.

 

I tisdags träffade jag Lotta Bromé när jag väntade på att komma in i Skolministeriets studio. Vi kom att prata om olika vägar in i männens kamp för jämställdhet. Hon gav mig då en bok som de hade pratat om i ett tidigare program. Boken heter Dingo-Dingo – Den manliga frigörelsen är här. Författare är Leif Eriksson, Bob Hansson och Martin Svensson. Självklart blev jag nyfiken både på boken och på hur författarna hade berätta om den i P4 Extra med Lotta Bromé. Så jag började med att läsa boken.

 

Är boken rolig?

Jo, det kan jag nog tycka att den är lite då och då. Inte minst när jag finner kopplingar till filmen Fight Club. Men nu i en mjukare variant. Ett antal män som inte känner varandra samlas för att fira en man som fyller 50. På festen där inte många känner varandra presenteras de för en ny uppfinning. En Dingo-dingo, som ser ut som en gammaldags fön-apparat på en damfrisering. Där ska männen stoppa in sitt huvud för att bli mer mjuka i sina känslor. Men den här maskinen är bara en kuliss för att Berndt, som han som samlat männen heter, ska få fler män att inse att det är med kramar vi ska förändra maskuliniteten. Larvigt? Ja, men viss humor går att finna i boken och jag är ju inte humorbefriad. Men om syftet med boken är att roa oss så känner jag att författarna använder härskartekniken – förlöjligande. Det blir ett förlöjligande av den rörelse som faktiskt finns bland män för att förändra den traditionella maskuliniteten.

 

Handlar boken om männens frigörelse?

Ja, på något sätt gör den det. Men det blir så himla larvigt när denna frigörelse endast går ut på att vi måste lära oss kramas mer. Vi som män ska mötas, ungefär som i fight club, men i stället för att slåss ska vi krama varandra en gång i veckan i en kvart. När vi sedan har gjort det ska vi prata om vår problem i det ojämställda samhälle, där framför allt kvinnor är så himla dumma mot oss. Här krackelerar historien för mig. Det blir återigen ett förlöjligande av den kvinnokamp, som sedermera har kommit att bli en jämställdhetskamp, som pågått och pågår.

 

Det finns inte någon analys av det manssamhälle vi lever i utifrån en genusförklaring, trots att författarna absolut har utrymme för detta i texten. De har i stället valt att beskriva feminismen som ett hot mot jämställdhetens utveckling.

 

Finns det något viktigt för jämställdhetsarbetet i boken?

Ja, det är inte helt fel att vi uppmärksammar också mäns utsatthet i manssamhället. Men jag tror inte vi kommer så långt, om vi gör det genom att förlöjliga männen väg ut ur lådan (jämför www.machofabriken.se) Det handlar inte om att män ska lära sig krama varandra, utan att puta med stjärten. För mig handlar det mer om att män blir en del i den strukturella förvandlingen av samhället och de förväntningar som finns på respektive genus. Genom att prata om det ojämställda manssamhällets normer och hur vi förändrar dessa, kommer vi också att göra det i vår vardag.

 

Beskrivningen i boken av ett tre män som blivit underordnade av de kvinnor de lever med, varav en av dem upplever det som att hon misshandlar honom, ökar förlöjligandet av både de män som faktiskt blir misshandlade men också av den misshandel som så många män utövar. Att män dessutom utövar ett mycket grövre våld mot kvinnor, missar de helt. Men det är i och för sig inte det som boken ska handla om.

 

Det är ett faktum att det finns män som utsätts för våld från kvinnor. Men ska det beskrivas så menar jag att det är viktigt att det sätts in i rätt sammanhang. Sedan kan vi så klart prata om vad som är rätt sammanhang :-)

 

Så svaret på frågan om denna bok ger något i jämställdhetsarbetet blir; Nej jag tycker inte det.

Inte om vi med jämställdhet menar att vi behöver visa på de strukturer i samhället som skapar och återskapar de olika förväntningar som finns på enskilda kvinnor och män. Individer som måste få komma till sin rätta och bryta de könsmönster som existerar. Som jag tolkar boken är den en skrift som slår mot det jämställdhetsarbete som handlar om att avslöja den genusordning vi befinner oss i, och med det ha en inriktning av att vilja förändra.

 

Det känns som att författarna är tre män som tycker att feminismen är ett hot mot jämställdhet. Att det handlar om att skapa lika möjligheter för kvinnor som för män utifrån kvinnors perspektiv. Män som inte har förstått att feminism och jämställdhetsarbete handlar om att spränga de könsmönster som existerar för alla kön.

 

När jag nu också i lyssnat på programmet, P4 Extra med Lotta Bromé, (1.09.30 in i programmet)

 

kan jag konstatera att mina tankar om författarna håller. De verkar inte ha funderat så himla djupt på det här med genusformationer och jämställdhetens utveckling i vårt land. De är som så många andra, män och kvinnor som tycker en hel del utan att riktigt ta reda på djupet i frågan.

 

På dagens individualistiska sätt är det de egna erfarenheterna som författarna har av kvinnor, som ligger bakom texten. Det är i de kvinnor de själva mött som varit pådrivande på dessa män, för att upprätthålla den patriarkala ordningen, säger Martin Svensson. Det finns en massa bojor som vi män måste frigöra oss ifrån, säger Leif Eriksson, och tyvärr hann han inte utveckla detta. För där håller jag med.

 

Svaret på hur detta ska gå till blir då, också när författarna intervjuas, att när männen börjar kramas mera kommer vi också att prata på ett djupare plan med varandra - det händer något. När Lotta undrar hur dessa män tänker på vad manlighet är för något, blir det alldeles tyst i studion. Det är inte någon lätt fråga, men har man skrivit en hel bok om det borde någon av de tre funderar lite mer kring vad patriarkatet faktiskt står för. I alla fall om de själv använder sig av detta begrepp.

 

Och att männen själva har något ansvar för maskuliniteten tycks de inte tro. Snarare är det så att dessa förväntningar kommer enbart från kvinnor, säger Martin Svensson, och ger ett intryck av att han själv inte har något som helst ansvar för detta. Trots detta är han medveten om att maskulinitet övervärderas. Men vad gör de åt det? Det har inte ens ett svar på om denna förändring ska leda till jämställdhet.

 

Förväntan på att betala notan kommer från kvinnan han bjudit på krogen, men vad är det som gör att han betalar? Och om jag blir bjuden på krogen, oavsett om det är en man eller kvinna som bjuder mig, så utgår jag alltid från att den som bjuder också betalar. Om vi inte kommer överens om något annat innan vi går dit.

 

Men det tar inte så lång tid att läsa boken, så trots allt tycker jag du ska göra det också.

 

 

Det kan tyckas vara en retorisk fråga. Den om män är ansvariga för prostitution och människohandel för sexuella ändamål (som det så vackert heter).

 

Du som brukar läsa min blogg förstår nog vad mitt svar kommer att bli. Visst är det så att män, eller ska vi kanske kalla det för maskuliniteten, är ansvarig för prostitution och sexslavhandel, så som jag föredrar att kalla detta fenomen.

 

I två dagar har jag varit i Köpenhamn, där jag bland annat bott på ett hotell som ligger mitt i de kvarter där prostitutionen är som allra tydligast i Köpenhamn. Förutom en otroligt lärorik konferens blev jag också väldigt glad för att vi fick på Hotell Axel. Ett hotell vars ägare är en av sponsorerna till den konferens jag var med på. Förutom det är ägarinnan till hotellet mycket aktiv i arbetet för att fler hotell ska ta samma ställning mot sexslavhandel som just detta hotell. Tyvärr missade jag att ta en bild på den stora banderoll som hänger på ett av hotellen. Där det tydligt framgår hur flera hotell i detta område tar ställning mot prostitution och sexslavhandel. Glädjande budskap mitt på det stråk där kvinnor från andra länder tvingas ut för att sälja sina kroppar och där porrklubbarna ligger på rad.

 

Men den stora frågan jag bär på resan hem efter denna konferens är; varför är det så få män som är med i arbetet för att motverka denna människohandel. Det finns inte något som tyder på att de flesta männen köper kvinnor för sexuella ändamål. Om jag inte minns fel stod det på en affisch jag själv var med på för några år sedan, att det enbart var en man av åtta som hade köpt sex. I och för sig en rätt hög siffra i alla fall, och dessutom handlade den undersökningen endast om de män som prostituerat en kvinna. En man som alltså köpt sig ett knull eller ett ”blow job”. Eller som jag brukar uttrycka det; En man som betalat för att våldta en flicka eller kvinna!

 

Men hur ställer vi oss till de sexköp som handlar om att konsumera pornografi?

 

För även om inte alla kvinnor, och för all del också en hel del män, i pornografin liksom alla kvinnor, och för all del också några män, som är prostituerade är det kvinnor som utsatts för ett tydligt tvång. De riktigt frivilliga är nog inte så himla många. Framför allt inte om vi ska prata om riktigt fria val, utan någon form av påverkan från någon form av strukturell maktordning. Till exempel fattigdom. Den enda som har fritt val är den som utnyttjar en annan människa. Det kan hen faktiskt avstå ifrån.

 

Sexindustrin är en mäktig maktfaktor i våra samhällen, som på mängder av olika sätt påverkar vårt tänkande. Inte minst när vi ser oss som en del av en global marknad.

 

Läs mer om konferensen jag varit på, på hemsidan Grosse Freiheit

Det pågår en liten kulturdebatt om manlighet just nu. Har ni sett eller hört den?

 

Det har skrivits en del böcker om individuella män och deras kamp med maskuliniteten. Ja, rätt många faktiskt, under en rätt lång tid. Men i senaste Babel, ni vet det där programmet på public service där de resonerar om böcker, samlades fyra män för att prata vidare om ”manligheten”. Alla fyra är författare, som lever i Stockholms innerstad (tror jag). Dessa författare funderar tillsammans över om det finns någon ”manlighetens kris”. Alla ger de i början av dialogen, varsitt exempel på olika former av maskulinitet i kris. Det är killarna i AIK-klacken som överkompenserar sin manlighet, det är mannen som jobbar på förskola och som inte vill hålla den lilla pojken mjukt i handen och det är alla de män som bär på en ”cocktail av känslor” som de inte riktigt vet var de ska göra av. Jag kan ana någon form av kritik mot feminister som ställer krav på enskilda mäns förändring. Förändringar som kan leda till en mer jämställd man och därmed vara en del av kampen för ett jämställt samhälle.

 

(Intressant att dessa medelklassens män använder begreppet cocktail, förresten. Som om det handlar om något slags party :-)

 

Jag fick kännedom om detta program genom att jag såg en artikel i Dagens Nyheters nätupplaga, där en Johan Croneman uppfattade samtalet som en ”knasdiskussion” som når ”monumentala höjder. Jag gillade Cronemans ton i artikeln när jag först läste den, men efter att ha lyssnat på dialogen i Babel ser jag mer Croneman som den där mannen som är rädd för maskulinitetens förändring. Han säger själv i sin artikel att varken han eller hans vänner ”känner igen förändringens vindar, hotet mot manligheten.” Det kanske är det som är ett av de viktiga problemen? Det finns alldeles för många män som inte vågat ta steget ut ur lådan, för att från den positionen fundera över vad maskulinitet egentligen handlar om. Vi behöver inta den underordnades position för att förstå.

 

Själv vill jag inte se dessa mäns beskrivningar av maskulinitet, som någon ny kris för män och manlighet. Snarare vill jag se det som den prövning av maskulinitet som vi, som enskilda män, under evinnerliga tider har gått igenom. Något som troligen alltid kommer att fortgå under lång tid framöver. Genussystemet med sina principer om hierarki och mannen som norm, är svårförhandlad. Jag ser maskulinitet som ett spektra över de olika maskuliniteter som männen i Babel beskriver. Jag håller med Johan Hilton när han säger att manligheten nog inte befinner sig i kris, snarare i en omförhandling. Där det finns frågor som; Vad är manlighet? Vad innebär det att vara man? Vad kännetecknar en man och vad är en mans uppgift?

 

Verkligheten som enskilda män befinner sig och den bild av den jämställde mannen stämmer inte alltid överens, säger Inti Chavez Perez. Och det är väl det som är pudelns kärna i denna omförhandling av maskulinitet, vilken är så himla besvärlig för så många män. Att vara den där medlöparen under den hegemoniska/dominanta formen av manlighet är ju så mycket enklare. Att skylla på ekonomin när man inte vill vara föräldraledig håller faktiskt i den maskulina världen.

 

Manligheten har väl, för den enskilda mannen alltid varit i omvälvning? Men det är lite kul, eller kanske är det tragiskt, att det finns dem som återigen försöker använda begreppet kris, för denna omvandling. Men jag tror inte att det är det som författarna är ute efter. Det är nog mer en rubriksättare någon stans.

 

Men det är ändå härligt att höra Erik Helmersson beskriva det han kallar för oförmåga, som Helmersson uppfattar som kris, att inte huvudpersonen i hans bok kan leva upp till alla de ideal som förväntas av en man. Synd bara att de inte når fram till begreppet hegemonisk maskulinitet, som en del av genussystemet. Det borde ha fungerat i en så pass intellektuell miljö som Babel ändå utgör. Jag blir oerhört nyfiken på boken, Den onödiga mannen, och ska genast beställa den från Stigs bokhandel i Hallsberg. Jag anar också att herr Medelhallsberg inte kommer att känna igen sig i denna stockholmsromans huvudperson. Men det gör också dialogen om maskulinitet så mycket mer spännande. För maskuliniteten och jämställdhetsdebatten ser olika ut, beroende på vilket sammanhang vi befinner oss i. Hallsbergs arbetarklass och Stockholms medelklass har inte så himla mycket gemensamt. Men det innebär inte att de inte kan samtala om maskulinitet på ett förnuftigt sätt tillsammans. Kanske är det längre mellan Cronemans medelklasstillvaro och författarnas medelklasstillvaro?

 

Det som jag tycker är besvärligt med dialoger som dessa är, att de bygger vidare på en historia om att män inte riktigt vet var de ska ta vägen i denna omförhandling. I stället, eller i alla fall som ett komplement till denna härliga dialog, borde vi prata om hur förhandlingen borde gå vidare. På vilket sätt vi tillsammans kan ändra på de strukturer som återskapar det ”manliga” och det ”kvinnliga”.

 

Mannen är mannens varg är ett fint uttryck som jag kanske kommer att använda framöver. Erik Helmersson använder det begreppet när programledaren får en insikt i att det inte är kvinnor vi män förhåller oss till, när vi skapar maskuliniteten. Snarare är det andra män som hela tiden är dem som puttar tillbaka oss in i lådan av ”rätt” maskulinitet. Också ett faktum som finns i forskningen sedan nästan 20 år tillbaka. Jag tänker inte minst på Holters och Aarseths undersökning som går under namnet ”Mäns livsammanhang”, som kom ut på svenska 1993. Väl värd att läsa igen, för dem som vill hoppa in i denna debatt.