( I den här artikeln hänvisar jag till två artiklar som finns i webbtidningen Feministiskt perspektiv. Är du inte prenumerant på denna finns det risk att du inte kan öppna länken. Då rekommenderar jag dig att i alla fall börja en provprenumeration, då det hela tiden förs en spännande dialog om feminism i den publikationen) 

 

Jag är en cis-man som inte varit fullkomligt medveten om denna min benämning/position, under hela mitt liv. De första trettio åren implementerade jag de värden och normer för mitt varande, som samhället omkring mig önskade jag skulle inta. Fast inte helt och fullt då förstås. Även jag var en pojke som funderade på vuxenvärldens krav. Var det verkligen så att jag måste leka cowboy och indian, där indianen var den underordnade. I våra lekar hemma på Strömersgatan blev inte så sällan indianen den som segrade över cowboyen. Någon form av underifrånperspektiv fanns där.

Kanske kom det perspektivet från min klasstillhörighet? Pappa var murare som på helgerna söp upp större delen av sin inkomst. Mamma kämpade med kraven på husmoderns kvinnlighet, genom att också bära tidningar på natten, städa på bagerier och skolor på dagen och serva pappa, mig och min bror på eftermiddagen och kvällen. Detta samtidigt som hon var fackligt aktiv, tog facklig strid, för i synnerhet kvinnor rättigheter på arbetsmarknaden.

När jag sedan kom i tonåren blev underdogperspektivet att ställa upp i demonstrationer mot kriget i Vietnam, bli aktiv för en utvecklad socialistisk demokrati. En vandring mellan de olika vänsterpartierna som då fanns och den socialdemokrati som gick under beteckningen demokratisk socialism och arbetade för också ekonomisk demokrati.

Där någonstans, i mitten av 1970-talet, fick jag mitt första möte med kvinnofrågorna, med feminismen, via tidningen Kvinnobulletinen. En tidskrift som producerades av kvinnorna runt Grupp 8, i Stockholm. Men i Örebro såldes via den feministiska kvinnogruppen Halva himlen.

Jag kom att bli medveten om att det inte räcker med klassperspektiv för att uppnå det goda samhället. Det behövs också ett feministiskt perspektiv. I dag skulle vi nog kalla detta för ett intersektionellt perspektiv?

För att sätta alla dessa perspektiv i rätt sammanhang. För att förstå vad för strukturer som påverkar vårt varande och var jag som individ finns i dessa, bestämde jag mig i slutet av 1980-talet för att läsa sociologi. Som samhällsvetare, på den tiden, behövdes också fler ämnen. Jämställdhet var något jag ville leva och lära så det var inte så underligt att jag blev en av de första männen på högskolan i Örebro att läsa Kvinnovetenskap. Och då inte enbart grundkursen

Där någonstans kom det begrepp som Alexander Petterson lyfter fram i Feministiskt Perspektiv den 16 december 2014. I en artikel som går under rubriken ”Den manliga skammens feminism”, lyfter han både skam och skuldbegreppet. Det var vad som också slog mig när jag läst de första 20 poängen. Jag fick en känsla av skuld för all orättvisa som vi män orsakat i samhällen genom den kända historien. Jag insåg att jag var en del av patriarkatet, även om jag redan då gjort en hel del för att förändra mitt varande. Jag skulle få allt mer skamkänslor om jag inte kom att bli en del av förändringen. Från den känslan har jag sedan burit med mig att skuld och skam är viktiga begrepp för att skapa förändring på både individnivå och strukturell nivå.  

I mina uppsatser under högskoletiden kom microsociologen Thomas Sheff att bli en viktig inspirationskälla. Tillsammans med historikern och genusvetaren Yvonne Hirdman och feministfilosofen Ulla M. Holm.

Utifrån mina erfarenheter och kunskaper håller med Elin Persson (EP) när hon den 4 januari 2015 bemöter Alexander Pettersson (AP) med följande ord:


”Förtryckande strukturer fungerar inte så att det genom några enkla medel går att ”fly” från att förtrycka. Varje man utövar aktivt patriarkalt förtryck genom hela hans sätt att vara för att det är det agerandet som definierar mannen. Däremot måste en självklart ta ansvar för sina handlingar och göra sig medveten om det förtryck en utövar för att sen kunna förändra patriarkala beteenden.”

Men jag är inte lika säker som hon i att vi som har insett vad feminism och maskulint förtryck innebär, ska hålla oss borta från de offentliga samtalen, enbart för att vi är vita, medelålders cis-män.
Att jag inte är lika säker kan bero på att jag som sådan fortfarande är en del av den överordnade kategorin. Vi som är en del av dessa kategorier har möjligen mindre erfarenhet av underordningen. Jag själv tänker att med mina olika erfarenheter av underordning trots allt har en möjlighet att känna in vad underordning innebär. Detta tillsammans med teoretiska kunskaper om strukturer och individers resor inom strukturer, kan göra att vi cis-män också kan vara en del av den feministiska kampen.

Jag har, precis som AP, inte så sällan funderat på vad som krävs av mig för att inte bli misstänkliggjord i mina avsikter med att arbeta för jämställdhet. Jag vet att genusordnandet så som det ser ut just nu, ger mig fördelar bara genom att jag är en cis-man. Men jag är också övertygad om att just denna position kan vara användbar i mötet med andra, i synnerhet med andra män. Jag måste så klart ständigt fundera över hur jag förhåller mig själv inför detta. Jag måste också kunna hantera den kritik som jag behöver för att inte hamna i den överordnades position. ”Den sista att upptäcka oceanen, är fisken”, brukar den amerikanska maskulinitetsforskaren Michael Kimmel säga. Med det menar han att den sista att upptäcka den överordnades position, är den som befinner sig på just den positionen.

Som aktiv i jämställdhetsarbete sedan mitten av 1980-talet har jag valt att ständigt lyssna på och lära av den feministiska forskningen, såväl som enskilda kvinnors erfarenheter. Den kritiska maskulinitetsforskningen, som för mig varit en lillebror i den feministiska forskningen, har varit viktigt för att lyfta fram att också det att vara man i patriarkatet har sina nackdelar. Vad dessa innebär finns numera mängder av kunskap om. Ett bra sätt att ta del av detta är att läsa den senaste utredningen om Män och Jämställdhet SOU 2014:6, med mängder av bilagor från forskning. (http://www.regeringen.se/sb/d/18285/a/233945)

Jag tror inte vi driver jämställdhetsarbetet snabbare framåt genom att vi som är cis-män, tar avstånd från denna vår position. Jag tror däremot att det är oerhört viktigt att vad vi än intar för position, vilken identitet vi utgår från i vårt varande, är medvetna om att det också innebär att vi blir bärare av en norm som i olika lägen kan vara både överordnad och underordnad.  Att vi utifrån den positionen ifrågasätter vad den normen just för tillfället spelar för roll i sammanhanget jag befinner mig i.

Jag tänker att det finns en bra väg framåt genom att fundera över hur jag väljer att undersöka hur normer i det omgivande samhället påverkar mina värderingar, istället för att fokusera på och berätta om människor som bryter mot normerna.

Hur bidrar jag till att olika normer upprätthålls? På vilka sätt får jag fördelar av att vissa normer ser ut som dem gör? Hur kan jag ändra på det?

 

 

 

Jag har lovat mig själv, och många andra, att jag under år 2015 ska börja skriva i min blogg igen. Så vad är väl bättre än att starta med den nyårstal jag höll i Hallsberg på nyårsnatten. Här kommer det manus jag hade. I stort sett höll jag mig till det för att inte spilla tiden:

 

"Om bara några minuter har ännu ett år gått till ända. Vi ska börja ett nytt år.

Nu kommer vi att ha några dagar framöver, där vi kommer att öva på att skriva och säga år 2015. Jag vet inte hur det är för dig, men för mig tar det några veckor in på det nya året att förstå förändringen. Det är nya siffror som ska kombineras och läggas in i minnet.

År 2015!

Jag tycker det låter lite finare än 2014. Eller är det så att jag har så stora förhoppningar på framtiden att jag bara känner att 2015 är vackrare än 2014?


Å tänk så länge sedan det var vi levde i 1900-talet.

Den sista veckan på det år som varit, brukar många människor fundera över tiden som gått. De flesta av oss har ju också lite extra tid att fundera under julhelgen.

Vi som har Facebook har de senaste dagarna fått lite extra hjälp. Det har börjat komma sammanfattande bilder på det år som gått. Bilder som Facebooks egna program har skapat av de inlägg vi gjort under året. För en del känns det här lite olustigt. Som om en är övervakad i allt en tar sig till. För mig blir det en fin påminnelse, som jag också kan redigera innan jag delar.

Nyårsnatten är också ett tillfälle när många människor tänker att nästa år, då ska jag ta itu med det där som jag så gärna önskar. Jag misstänker att ni är många som står här och funderar över ert nyårslöfte. Har ni valt rätt löfte?

Jag läste någonstans att det är runt 10 % av alla oss som avger ett nyårslöfte som också klarar att genomföra det. Det är ju inte så illa med tanke på att vi är nästan nio miljoner människor som bor i Sverige. I Hallsberg är vi 7 482 kvinnor och 7 832 män, räknat den 1 november i år. Det betyder att sådär 75 kvinnor och 78 män kommer att klara sina nyårslöften. Det är inte illa, eller hur? Det är ju alla vi som står här på torget och ger löftet tillsammans med andra.

Jag tror att det är bra att ha ett nyårslöfte. Jag tänker att då nyårsnatten är så magisk, vi går från något gammalt till något nytt, så känns det bra att också tänka till om de båda polerna. Det som varit och det som ska bli.


Jag tror att vi alla har behov av att planera så gott det går inför framtiden. Vi vill inte bara hoppas och tro att något öde ska styra våra händelser, vi vill aktivt göra något för att det ska bli så som vi lovar att det ska bli. Vi vill ta ansvar för våra handlingar och de ska leda oss rätt.

Jag läste på en hemsida, psykologguiden är dess namn, att en förklaring till att det ibland kan svårt att leva upp till det löfte vi gett, är att vi inte är tillräckligt uppmärksamma på de kortsiktiga resultaten av det vi sagt vi ska ändra på. Vi ser inte fördelarna av förändringen så snabbt som vi önskar. Vi har inte räknat med att det tar lite tid att uppnå målet med vår önskan.

En annan sak som vi inte tänker så mycket på när vi ger det där löftet är ”att det nästan alltid finns hinder på vägen, när vi ska förändra oss. Inte minst kräver en förändring både tid, fokusering och omlärande innan den blir en ny vana”, skriver psykologen.

Då kom jag att tänka på hur universellt det är att vi alla vill skapa en bättre framtid för våra nära och kära. Och att de där hindren kan se så olika ut. De flesta av oss här i Sverige tänker nog på hinder som att vi kanske inte har tillräckligt med pengar för att köpa den där efterlängtade saken eller resan. Eller att vikten inte går ner så fort som jag hade önskat efter att mitt nyårslöfte var att börja träna för att få en finare kropp. Det var ju så svårt att hinna med träningen och att låta bli alla godsaker som ger så många kalorier.

Men tänk då på vilka hinder som finns för alla dem som finns i länder där krigen är som allra vansinnigast just nu. Jag tänker på Syrien där 3, 2 miljoner människor just nu är på flykt från sina hem. Hälften av flyktingarna är barn.
Utöver det pågår konflikter ibland annat  Sydsudan, Centralafrikanska republiken, Kongo- Kinshasa, Somalia. Jag tänker på att flickor och kvinnor runt om i världen som önskar att de får gå i skola, men där manssamhället nekar dem dessa för oss så fundamentala rättigheter.

Jag tänker på att det också finns hinder i form av att vi i Europa och Sverige tycker att vi inte har råd att ge dessa människor möjlighet att komma till vår kontinent där Sverige är ett av de tryggaste och rikaste länderna att komma till.
Vi bygger liksom murar runt Europa – både fysiskt såväl som inom oss själva.



Jag skulle vilja avsluta, som sig bör med nyårstal, med en dikt. Dikten är skriven av Bosse Parnevik i samband med att den så kallade Lasermannen härjade i vårt land 1992. Då hade vi haft en likartad främlingsfientlig debatt som nu och våld mot invandrare började bli på gränsen till normalt i vårt land.

Jag tänker att den är än mer aktuell i dag.

Jag tänker också på att just Hallsberg är en så fin plats att läsa den här dikten i. Vi fanns inte som kommun för drygt 150 år sedan. När så järnvägen skulle byggas och stationssamhället Hallsberg växte fram, kom människor från när och fjärran för att genomföra detta arbete. Journalisten, Hallsbergskännaren och författaren Sven Lindqvist skriver i sin bok… Nära till Hallsberg att vi är väldigt många som har ursprung i en annan landsdel. I en annan kultur.

När jag, på sommaren efter det att jag och min fru hade flyttat till Hallsberg, på en tipspromenad i Ekoparken kom i samspråk med en kvinna om hur vi trivdes här i Hallsberg. Jag svarade att jag trivs oerhört bra och jag känner att Hallsbergsborna verkligen är trevliga och goa och välkomnande mot oss som nya i kommunen. Då svarade hon med ett stor leende– att det ska jag har klart för mig - att vi Hallsbergare är inte som vilka Närkingar som helst. Vi har inte funnits som ort så länge och på grund av det är vi alla invandrare från många olika kulter. Det är det som gör oss till ett så trivsamt folk.  


Dikten lyder så här:

En kommer hit för att fly från nöden

En kommer hit för att undgå döden

En kommer hit av terror tvungen

En kom hit för att gifta sig med kungen


Dom är tyskar, iranier, greker, och turkar

Mest är dom snälla, andra är skurkar

En del är ärliga, andra skumma

en del är genier, andra dumma


Mest är dom fredliga, andra vill slåss

med andra ord: Så lika oss!

Med fel och brister, tuffa och mjuka

fast inte lika avundsjuka.


Vissa är färgade, andra är arier

som köper sin bruna färg i solarier

Vissa är svarta, andra gula

vissa är vackra, andra fula.


Men fast dom ibland av annan färg è

är dom precis som vi i Sverige


En del är båtfolk från Vietnam

som inte kan sjunga " we shall overcome"

och inte kan "rulla di rulla " som vi

och dom blir sällan fulla som vi

en del är mer judar än vi

en del har andra gudar än vi.


En del söker lugnet i stället för bråket

det enda vi svenskar kan bättre är språket

Det sägs att vi stammar från Adam & Eva

Som inte var svenskar - men ja må dom leva!



Nu hoppas jag att vi i Hallsberg kan ta ett gemensamt nyårslöfte och det löftet föreslår jag vara att vi ska fortsätta att bry oss om varandra, oavsett varifrån vi kommer och oavsett var i vår kommun, eller var i Sverige eller i världen vi befinner oss.

Gott Nytt år på er kära Hallsbergare" och ni andra som tagit del av detta inlägg!

 
Jag har inte bloggat på länge och är än så länge och nu gör jag bara ett litet inlägg för att se om min blogg kommer att publiceras.

Om så är fallet - känns det som att det är dags att börja blogga igen.

Det kan vara skönt att få skriva lite längre inlägg än vad twitter, instagram och facebook är tänkta för.

Tyvärr kunde jag inte publicera förrän sen lördag eftermiddag (7/6), då jag var trött och ville hem fort efter att båten landade i Nynäshamn. Dessutom var batteriet i datorn slut. Nu har det varit Ebba (barnbarn 3 ½ år) hela dagen. Men följande är skrivet på båten hem från Visby. 

När jag skriver det här sitter jag på båten som ska ta mig över till fastlandet. Båten har just startat och jag börjar fundera mer på samvaron med Kia (min fru) och Ebba (mitt barnbarn) som ska vara med oss hela helgen, än hur denna dag avlöpt. Men jag ska ta mig tillbaka till dagens händelser och tankar, så gott det går.

Den sista dagen i Almedalen blev en väldigt bra dag.

Varje seminarium jag varit på under denna vecka har haft sitt budskap och gett mig nya infallsvinklar på frågor jag jobbar med. Det är ju ett oerhört privilegium att ha ett lönearbete som innebär att jag får använda mig av de erfarenheter och kunskaper jag införskaffat, för att jag tycker det är så viktigt med samhällsförändring. Samhällsförändring som handlar om att demokratin och rättvisan ska utvecklas. Att alla människor, kvinnor såväl som män, ska ha samma möjligheter. Ett antivåldsarbete som går via insikten om att vi måste nå ett jämställt, och jämlikt, samhälle för att strävan efter makt ska upphöra. Utöver det har jag också fått förtroendet att vara ordförande för en så bra organisation som Män för Jämställdhet.

Vid ett par tillfällen, dels i ett seminarium med Maria Arnholm (Folkpartist och Jämställdhetsminister) och Jonas Sjöstedt (Vänsterpartist och partiledare), dels i en intervju som Expressen gjorde med Birgitta Olsson (Folkpartist och Demokratiminister), uttalades det mycket tydligt att, för att nå de jämställdhetspolitiska målen är det positivt med den oenighet som finns om hur vi ska nå dem. Den demokratiska dialogen som präglar Almedalsveckan slog igenom också här.

Arnholm och Sjöstedt är eniga om att de jämställdhetspolitiska målen måste uppnås, innan vi kan fundera över om de ska förändras. Däremot tycker både Arnholm och Sjöstedt att det kan vara viktigt att analysera varje mål för sig och fundera över det som går under begreppet intersektionalitet. Alltså vilka andra maktordningar som också är viktiga för att analysera de orättvisor som finns mellan könen.

Det är självklart att en socialist och en liberal inte är överens om hur målen ska uppnås, och det är bra, som Kerstin Alnebratt uttryckte det om Arnholm och Sjöstedt på seminariet. Birgitta Olsson har uttryckt ungefär samma sak vid ett par tillfällen jag hört henne denna vecka. Det finns en liberal feminism som hon företräder i politiken, och så finns det en vänsterfeminism som hon symboliserar med Fi! och de övriga vänsterpartierna V, S och Mp. Intressant tycker jag.

Hur dessa feminismer sedan förhåller sig till fler får vi fundera vidare på. Ett tips om du vill fundera vidare är att du köper, eller lånar på ett bibliotek, Lena Gemzös bok om feminismer.

Efter att ha varit på ett par seminarier om jämställdhetsintegrering och samtal om hur jämställdhetspolitiken ska tas framåt, har jag också besökt några andra seminarier.

Ett där jag fick mer kunskaper om incestutsatta och sexuellt utsatta flickor, som Roks arrangerade. Jag tycker alltid det är så jobbigt att lyssna och lära mer om dessa fruktansvärda brott. Men det är också jobbigt att höra att vi ännu inte lärt hur viktigt det är att olika myndigheter och kommuner samverkar för att bli bättre på att ge stöd åt dem som är utsatta. Oavsett om det är i akut skede eller om kvinnorna kommer många år efter och anmäler brott som dessa. I Östergötland ingår det i mitt jobb att vara sekreterare för en samordningsgrupp som handlar om våldsutsatta barn.

Jag var också på ett seminarium som handlade om arbete med skydd och stöd för barn, utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck, där Rädda Barnen var arrangör. Det finns olikheter när vi pratar om utsatthet för barn, inte minst när vi börjar pratat om hedersrelaterat våld och förtryck. Men det finns också väldigt mycket som har beröringspunkter. Mycket av våldet utgår från att män, som individer och som grupp, vill ha kontroll över kvinnor. I synnerhet då kvinnors sexualitet. För att ha den kontrollen övar de inte sällan sina söner i att vara en del i kontrollapparaten. Pojkar utsätts därmed också för våld och förtryck i hederns namn.

En kille i publiken ställde i slutet av seminariet en fråga som är spännande att fundera vidare på. Han undrade om det finns några undersökningar om hur det hedersrelaterade våldet ser ut inom olika kyrkor/samfund och sekter som finns i vårt land. Ingen i panelen kunde svara på frågan. Mina fördomar säger mig att han själv kom från något frikyrkligt sammanhang. Kanske kände han igen mycket av det resonemang som fanns i panelen? Det kändes bra när han efter seminaret tog kontakt med Maja, som var en av paneldeltagarna. För övrigt från en verksamhet i Norrköping, som finns inom socialtjänsten.

Sedan var det dags för veckans sista seminarium. Det som Svend Dahl från Utredningen om Män och Jämställdhet var med i. Det var kul att höra honom svara på en mängd olika frågor om maskulinitet. Han hade bra koll på frågan, och det gladde mig mycket att han pratade om strukturer såväl som individer. Att en viktig del i utredningen är att lyfta fram också det som drabbar män av att leva i o-jämställda samhällen är bra. Genuspedagogik, på sikt individuell föräldrapenning och andra strukturpåverkande åtgärder verkar han inte ha något emot.

Det var också intressant att höra hur mansrättsaktivister hade hört av sig väldigt snart när utredningen startade. Och att fakta kommer att presenteras om hur domstolarna sällan dömer till mäns nackdel, i familjerättstvister, om män under tiden i relationen med barnens mor tagit stort ansvar för sina barn. Snarare uttryckte han det som att det finns en underrapportering från socialtjänsten om mäns våld, då allt för många socialarbetare inte vill att män som fäder ska drabbas för hårt efter en eventuell skilsmässa.

Det ska bli mycket spännande när utredningen kommer med sitt betänkande. Hur kommer de förhålla sig till genusvetenskap och kritisk maskulinitetsforskning? Hur kommer de förhålla sig till all individuell erfarenhet som finns av att ha upplevelser av att ha blivit orättfärdigt behandlade i rättsystem och av socialtjänst. Hur kommer de förhålla sig till de olika verksamheter som Män för Jämställdhet har, som Machofabriken, Frihet från Våld, Jämställt föräldraskap med allt vad det innebär.

Just nu, när jag skriver detta, är det många barn som skriker av trötthet och springer omkring. Jag ser hur pojkar får större utrymme och springa längre bort från föräldrarna. Hur flickorna sitter och övar på sin framtid med dockor. Men jag ser också flickor springa och pojkar vars föräldrar sitter och läser för dem. Jämställdheten har kanske tagit några steg framåt sedan jag själv blev pappa för 30 år sedan. Å andra sidan tänker jag att många bland mina vänner som då blev föräldrar delade på föräldraledigheten och lät sina flickor och pojkar bryta könsmönster. Men ser vi statiskt så togs endast 5 % av föräldraledigheten ut av män 1983, idag är vi på väg mot 25 %.

Då fanns inte så många kvinnojourer i vårt land och opinionsarbetet hade just startat. Idag är de många men långt ifrån tillräckligt många.

Då, 1983 hade den första statliga ”delegationen” för att förändra mansrollen startat, som ett resultat av den första mansforskningen som gjorts i världen. Nu väntar vi på rapporterna från den tredje statliga satsningen på att utreda mäns del i jämställdhetsutvecklingen. Fortfarande är män i princip för jämställdhet.

Almedalsveckan är slut, men samtalet om jämställdhet fortsätter.

 

 

 

 

Så är den näst sista dagen av den här Almedalsveckan slut och längtan till nästa år har redan startat.

Det är fantastiskt vilka härligt kontakter som återknyts och nya som uppstår en vecka som denna. Hur mycket kunskap som sprids mellan forskare, praktiker, politiker och alla andra som minglar runt på seminarier efter seminarier. Samtalen mellan människor sker också på gator och torg. Vid fikaborden pratar en med någon en aldrig förr har träffat och ibland leder detta till nya samarbeten som leder långt, ibland är detta det ända samtalet. Jag tänker att de som inte tror på de demokratiska samtal som pågår här, har nog inte riktigt klart för sig att demokrati också handlar om att mötas – på riktigt.

Hur svårt kan det vara, hur enkelt kan det bli? Så var rubriken ställd på dagens första seminarium för mig. Ett seminarium som återigen var skapat av Jämställ.nu och som idag visade på praktiskt jämställdhetsintegreringsarbete.

Lillemor Dahlgren från Jämställ.nu berättar om det statliga arbetet som pågår, Bengt Nilsson om Gender Cop och Laila Berglund tillsammans med Åsa Trotzig om allt det spännande som hänt inom ESF Jämt. Ett projekt jag själv varit involverad i ett par gånger på olika positioner. Jämställdhet när det är på riktigt, som jag brukar säga, då det handlar om att lära ut och peppa om hur jämställdhetsintegrering ska gå till i projekt som egentligen vill göra något annat. Eller i alla fall som från början kanske bara kryssat i en ruta att de ska jobba med jämställdhet, för annars får de inte projektpengar från ESF. Jag skriver inte mer om detta seminarium då du via länkar kan läsa mer om respektive verksamhet.

På detta seminarium träffade jag också Marcus från Trollhättan som så gärna vill starta upp en lokalgrupp inom Män för Jämställdhet. Vi har träffats förut Marcus och jag. Han är läraren som tillsammans med ett antal årskurser på sin skola har jobbat oerhört medvetet med genus och maskulinitetsfrågor. Cracking the Armour heter arbetet och vill du veta hur en ska jobba tillsammans med elever om frågor som dessa ska du leta efter det projektet. Och om du bor i Trollhättan, och vill vara en del i utvecklingen av en ny lokalorganisation, hör då av dig till mig så ska jag se till att ni får kontakt. Några timmar senare träffade jag för övrigt också Sabina som är en helt underbar ungdom som är en av de ungdomar som gjort så mycket allra redan för jämställdhetsuvecklingen. Hon kommer säkert göra mycket mer... (är intervjuad i artikeln jag länkat till ovan)

Efter det var det dags för ett seminarium där vi fick höra hur SKR och Fryshuset har blivit beforskade med ett kritiskt perspektiv. Två stora flaggskepp i det civila samhället. Det var oerhört spännande att höra hur både Fryshuset och SKR tar emot denna konstruktiva kritik med så positiva ord om att det är stöd för deras framtida arbete. Detta trots att båda organisationerna gärna skulle vilja ge förklaringar, kanske t o m försvara sig, mot en del av kritiken. Det är ju så här jag tycker hela Almedalsveckan fungerar. Bra samtal och dialog om hur samhället kan bli bättre.

Män för Jämställdhet har också blivit ”utsatt” för kritisk forskning i en avhandling som kom ut förra året. Något som lett till en hel del arbete inom organisationer för att rätta till sådant som vi ansåg att forskaren hade sett i vår tidigare verksamhet. Jag kan återkomma till detta i en senare blogg om det är något ni önskar höra mer om.

Under detta seminarium fick jag en fråga om jag själv kunde delta i en panel ett par timmar senare. Peter, som arbetar i vårt projekt Frihet från Våld hade fått förhinder. Jätteroligt tyckte jag även om jag inte skulle hinna förbereda mig något. Seminariet handlade om Att stoppa unga män våld – en ledarskapsfråga? Det blev ett väldigt bra samtal mellan mig Karen Austen från Ungdomsstyrelsen och Carina Olsson från SKR. Några nya följare på twitter t o m. J

Tack vara detta blev det sedan en paus på dagen då jag inte kunde gå vidare till de seminarium jag hade tänkt. Det är inte kul att komma försent. Så därför blev det återigen ett besök i TCO-parken där jag hade sådan tur att jag träffade på TCO:s fantastiska ordförande. På det viset blev jag också presenterade för en utredare inom TCO som kan leda till ett nytt spännande samtal om hur vi kan utveckla jämställdhetdialogen. Inom TCO eller tillsammans med TCO någon annan stans. Bollen är just nu hans och jag hoppas verkligen att den kommer att studsa. TCO har i många år jobbat med uppföljning av föräldrapenningsuttaget, de har tidigt föreslagit pappabonus och Eva berättade också när hon inledde ett seminarium att TCO var drivande när det gäller införandet av föräldrapenning i början av 1970-talet.

Tyvärr kunde jag inte stanna så länge på seminariet, som handlade om att det inom EU finns världens mest välutbildade hemmafruar. Ett problem som jag vill veta mer om och hoppas finna något studie på deras hemsida.

Jag hann inte vara kvar för att jag ville så gärna gå på min veckas enda mingel. Det mingel som jag varje år ser mest fram emot. Nämligen Sveriges Kvinnolobbys mingel. I år handlade det om en fortsättning på upp-peppningen inför Nordiskt forum 2014. Det var mängder med folk, men då jag kom lite försent hann jag inte prata med så många. Men visst blev det också här mycket spännande samtal, speciellt med en kvinna som varit med längre än jag inom jämställdhetspolitiken och har så mycket kunskap om jämställdhetsintegrering att jag bara suger in erfarenheterna när vi möts. Där fanns också en kvinna som jag arbetade tillsammans med på Regeringskansliet för några år sedan. Även hon en kvinna med mängder av kunskaper och klokhet.

På vägen från minglet blev vi uppmanade att beskriva vad vi vill med att komma till Nordiskt Forum 2014. Så här blev svaret från mig:

 

 

Att få sin frukostmacka på ett seminarium hos Jämställ.nu är nyttigt. Inte bara för att mackan är god, stor och nyttig. Det är också bra stimulans för hjärnan att bevista deras seminarium. Bra tema, konkret information och spännande frågeställningar.

Frågeställningen för dagen var om jämställdhet är ett medel eller ett mål. En fråga som jag stött på i så många sammanhang och kommer att möta mer av i mitt arbete som sakkunnig i Östergötland. När jag blev ordförande för Män för Jämställdhet var jag väldigt undrande över att MfJ i sin programförklaring beskrev jämställdhet som en process, utan att förklara hur den processen skulle leda till ett mål. 

 Nu har vi ändrat det så att det står att:

 ”Vägen till jämställdhet är en process som innebär följande:
- Medvetenhet om könsmaktsordnandet och hur föreställningarna kring kön påverkar både kvinnor och män.
- Ifrågasättande och synliggörande av könsmaktsordnandet och föreställningarna kring kön.
- En förändring av samhället för ekonomisk, social och politisk rättvisa mellan könen och där enskilda personer oavsett kön eller sexuell läggning har frihet att utveckla sina identiteter och få sina lika rättigheter.”

Det var också det som dagens seminarium kom fram till efter en hel del spännande dialog och exempel på hur denna process kan gå till.

Här på seminariet var vi många som räckte upp handen på att det är bådeoch, när det gjordes en liten intern enkät. Men som en av föreläsarna sedan uttryckte det, så håller jag med om att det aldrig kan vara enbart ett medel. Den övergripande tanken måste vara att vi jobbar med jämställdhet, i olika former, för att nå målet ett jämställt samhälle. Ett tillstånd som när vi väl är där, ständigt måste försvara. Precis som demokratin i övrigt!

Kul, spännande och klokt var också de tankar som driver Hälsocenter i Halland, i ett forskningsprojekt som går under namnet Behovsmotiverad forskning och utveckling.

Att fundera över normerna som finns för innovation kan ge så spännande resultat som en andro-stol. Alltså när de undersökt om varför det finns gynstolar och vems behov som låg bakom framställningen av denna, gav de sig in på att utifrån samma tankar skapa en androstol. En stol där män kan ligga när de årligen kan undersökas om det finns prostatacancer. En, för många män och kvinnor, provocerande bild kom då fram.

 
Frågan är - varför är det inte provocerande med en gynstol för kvinnor? Utifrån detta kan det vara klok att tänka på många innovationer i vårt samhälle? Vem, både kön och struktur, är det som tänker ut nya idéer och tankar och skapar innovationer, för vems behov?

När seminariet var slut valde jag att ta det lugnt inför det seminarium som jag själv skulle moderera. Jag vandrade omkring i solen, i solen för att söka värme då det blåser kallt på Gotland. Under den vandringen lyckades jag hitta TCO-parken, där alla TCO-förbund håller sina seminarier. Kul då jag kom rakt in i ett samtal som handlade om en rapport som TCO skrivit om att skapa 400 000 nya jobb. Kul också för att återigen kom jag in i ett seminarium där det inte pratades jämställdhet. Utom alldeles i slutet när en kvinna från Försäkringskassan lyfte den frågan som tydligen finns i rapporten om deltider och utvecklingen av kvinnors arbetsmarknad. Jag får läsa den rapporten vid ett senare tillfälle.

Sedan var det dags för det seminarium jag skulle leda, som hade rubriken Hur uppnår vi jämställdhet i arbetslivet? – Är det piskan som saknas. Ett seminarium om ESF och det stödprojekt jag själv hoppat in ett par gånger som vikarie. ESF Jämt, där vi jobbat med att ge stöd för projekt att implementera ett jämställdhetsperspektiv i sina projekt. Det blev ett mjukt samtal som beskrev vikten av att stöd i arbetet med jämställdhet. Att jämställdhet är en kunskap återkom också på det här seminariet. Men det var inte någon som var riktigt tydlig i om de vill ha lagförslag eller andra piskor för att driva på jämställdhetsarbetet. Trots att alla var pinsamt medvetna om att arbetat går för sakta. Jag tänker att vi som funnits i eller nära projekten har förstått att morötter i form av pengar för att utveckla projekt är bra. Att dessa pengar också innebär att projekten inte kan välja bort jämställdhet är för mig faktiskt en piska. Eller en form av piska.

De politiker som fanns i panelen var också väldigt eniga om att jämställdhet måste vi ha, men kanske lite oeniga på vilket sätt vi ska driva igenom frågorna.

Kort sagt blev det ett rätt bra samtal om vikten av att driva på jämställdhetsarbetet med stöd i form av kunniga handledare/coacher och en hel del pengar för projekten för det som de egentligen vill utveckla. Men detta kopplat till ett löfte om att också implementera de kunskaper de får från projekten in i sina ordinarie arbeten.

Dagens sista seminarium för mig handlade om sambandet mellan mäns våld mot kvinnor och mäns våld mot djur. Ämnet är inte nytt för mig då jag följt Carin Holmbergs utveckling av frågan. Husbondens röst är en liten bok som jag tycker alla djurvänner ska läsa.

I höst kommer vi i Östergötland att arrangera en konferens med detta tema – så jag återkommer då om en fördjupning av ämnet. Men redan nu tycker jag du ska titta på hemsidan som organisationen VOOV har. VOOV står för Veterinär Omtanke Om Våldsutsatta. Där kan du också hitta Carin Holmbergs bok.

Å så det där som står i rubriken med tre punkter efter… ”Män är människor…” fortsättningen lyder ”men alla människor är inte män” Ett citat från Mia 14 år, dotter till en av dagens föreläsare som kom från Winnet i Västra Götaland, där det bland annat gjort ett rätt spännande kartprojekt över ojämställdhet i vissa kommuner.

Maskulinitet är dyrt!

Inte bara när vi räknar kostnaderna för det våld som män utsätter kvinnor och andra män för. Maskulinitet är också dyrt för männen själva! Det kostar på en mängd olika sätt när män ska manifestera (kul ord i sammanhanget) allt det som ska manifesteras för att visa manlighet. Magnus Jacobsson, från Sveriges kommuner och landsting, började dagens första seminarium med någon jag känner mycket väl från Hallsberg.

Tänk så många gånger jag suttit på min balkong och njutit av en bok och något gott att dricka. En avkoppling som jag så väl behöver. Wrooommm säger det och en man på en motorcykel utan ljuddämpare far förbi. Råkar järnvägsbommarna vara nere står han där och gasar så huset nästan skakar. Han gör inte det för att han själv tycker det är ett mysigt ljud. Han gör det för att visa att han tar plats. Han vill inte visa hänsyn till oss som inte vill höra. Kanske låter det som en bagatell för en del av er läsare.
Men lägger vi det tillsammans med många andra saker som vi män gör för att visa vår manlighet så blir det till slut det som jag brukar kalla för strukturen maskulinitet.

Att ta plats är en av del av det som forskaren Niklas Järvklo menar är att vi skapar maskulint kapital.

Niklas förde också in ett intersektionellt perspektiv i frågan då ha ställde påståendet om på vilket sätt vi oftast pratar om män och maskulinitet i jämställdhetssammanhang. Vi tror att män har förändrats för att några fler män tar ut föräldraledighet. Men vilka män i den hierarkiska ordningen pratar vi då om? Bra fråga tycker jag, som jag tänker vidare på. Liksom frågan om vad det är som gör att vissa män kan tänka sig att arbeta inom det som brukar kallas för kvinnoyrken. Vad är det som gör att män från andra länder i allt högre utsträckning går in i städyrket? – Som ett exempel.

Bilder från detta seminarium kommer snart på jämställ.nu hemsida. Jag sätter in den länken då så får ni veta mer. Kanske t o m en liten film.

Seminarium nummer två för mig, idag, handlade om hur vi ska kunna bryta den könssegregering som finns inom vårdyrken. Alltså hur vi ska få fler män att söka sig till kvinnodominerade yrken så som sjukvårdens, omsorgens och skolan olika yrken.

Många kloka saker funderades det över på detta seminarium. De som jag värderade högst var att jämställdhetsministern så tydligt pratade om att vi måste förändra värderingar och normer för vad pojkar och flickor anses vara lämpade för att göra. Hon tog bland annat upp genuspedagogik och lyfte fram sitt besök på förskolan Violen i Örebro. En förskola som faktiskt startade sitt genusarbete innan delegationen för Jämställdhet i förskolan startade.

Underligt för mig var dock när jag ställde frågan om hon, eller någon annan i panelen, var villig att tillsammans genomföra konkreta åtgärder för att ändra på den grundläggande norm som finns i samhället att det män gör är viktigare än det kvinnor gör. Kanske fick jag inte något stöd i detta då grundläggande strukturförändringar som dessa är oerhört svårt att genomföra för en politiker eller fackföreningskämpe. Jag menar att vi behöver göra en grundläggande tankeförvandling. Det vi idag kallar för produktion måste ses som en bieffekt av att vi lever. Det kvinnor genom historien har gjort handlar om att skapa och vårda och ge omsorg om livet. Alltså om oss människor. Vård, omsorg är grunden för att skapa arbeten inom industrin. Om inte liv finns, finns inte någon nytta av att bryta malm eller skog eller vad annat som produceras på den ”manliga” arbetsmarknaden. Jag vet, att det låter flummigt. Men jag ska försöka utveckla det någon gång framöver. Nu är jag trött.

Genusdjävlar – var ett uttryck jag fick med mig från det här seminariet också. Det var Sineva Ribeiro, vårdförbundets ordförande, som kom med det. Hon menar att vi som kämpar för jämställdhet ska försöka placera sådan små tankefigurer på andra människors axlar. Ungefär som jante. Ett genussamvete som kommer fram när vi gör olika saker. Jag tänker att den där genusdjävulen är ungefär som metoden genushanden. En metod som får oss att alltid tänka på genus och jämställdhet.

Efter lunchen var det dags för seminarium nummer tre. Det sista för mig idag. Och det som inte hade tema jämställdhet. Nu lyssnade jag på en dialog om vilka som kommer att ta hem mittenväljarna vid valet 2014. Spännande att fundera på de storpolitiska frågorna en stund – spännande också att höra hur genus- och jämställdhetsbefriat också detta seminarium var. Det verkar som att vi som jobbar och vill genus och jämställdhetsutveckling går på våra egna seminarier. På alla de andra, som inte har detta tema. Finns inte jämställdhets med över huvud taget.

Något att reflektera vidare över. Möts vi verkligen över gränserna för våra engagemang här i Almedalen. Eller är det så att vi har våra olika branschområden som vi förkovrar oss i? Nåväl det tål att tänka på.

Kvällen har jag inte tänkt på det. Den har ägnats åt att lyssna på Fridolin och att göra de sista justeringarna inför det seminarium jag själv ska moderera i morgon.

 

 

 

Normkritik och Intersektionalitet är två begrepp jag just nu försöker få riktigt klara för mig. Det är inte så himla enkelt. Framför allt när jag ska börjar tänka på hur jag  själv förhåller mig till de normer jag vill förändra.

Detta var temat för mitt första seminariebesök i dag.

Att leva som vi lär – att våga se diskriminering inom organisationen” var rubriken och Ungdom mot Rasism var arrangör. Är alla verkligen välkomna i våra organisationer, organisationer som ska vara så tillåtande, var en av frågorna. Sara från Rädda Barnen lyfte bland annat frågan om hur vi tänker om oss själva i förhållande till normen. Jag funderade då på mig själv – jag som vit, man och till synes en representant för medelklassen, utan några synliga funktionshinder dessutom i medelåldern (När slutar medelåldern?). En riktig, till synes, representant för den rådande normen i vårt samhälle.

Hur många gånger får jag inte brottas med detta? Hur många gånger får jag inte fördelar av just det, när jag pratar om genus- och jämställdhetsfrågor?

En spännande fråga som Hanah från Röda korset tog upp, tycker jag var den om att alla blir så glada när det kommer fler män in i Röda korset. Likaså när det pratas om fler män till skolan, förskolan och in till vården. Men ingen förklarar varför de blir glada. Vad är det dessa killar representerar? Är det att normen ska upprätthållas, eller är det att den ska brytas. Hur många gånger resonerade vi inte om detta när jag fanns med som sekreterare i Delegationen för Jämställdhet i förskolan.

Vad är normen i vår organisation? Jag som nu finns på en enhet som arbetar med mänskliga rättigheter och jämställdhet. Jag som finns som ordförande i Män för Jämställdhet. Hur ska en vara för att företräda en organisation – eller en institution? Vilka normer ska vi byta och hur gör vi? Spännande frågor.

Efter det blev det en timme att lyssna på och få inspiration av Gudrun Schyman. En feminist som funderat mycket på att bryta normer. Som också gjort och gör det. Bara tanken om att lyfta den dagsaktuella frågan om säkerhetspolitik.  

Där de traditionella politiska partierna pratar om mer pengar till försvar och krigsinsatser pratar Feministiskt initiativ om att lägga pengar på att ändra på mäns beteende. Det är mäns våld som ligger bakom krigföring. Inte minst krigföringen mot kvinnor. Hur var det WHO uttrycker det i senaste studien? Omkring 35 procent av alla kvinnor i världen misshandlas någon gång av sin partner eller närstående.

Efter lunchen tog jag mig till ett par bostadspolitiska seminarer. Med genusglasögonen på var det ganska tragiskt att se. På det ena seminariet, arrangerat av min kära organisation HSB, resonerades det om hur renoveringsprojekt ska startas. Det är en miljonprogramsområde som ska renoveras. Nu ska det ske med energibesparing till ett rimligt pris, var utgångsläget för seminariet. Här fanns inte någon annan norm än att lönsamhet handlade om ekonomisk lönsamhet. Att det är lönsamt för jordens klimat och därmed vår gemensamma miljö, fanns inte ett spår av. Dessutom satt det 26 män och 7 kvinnor i publiken och på podiet fanns det 8 män. Språket var oerhört tekniskt, kanske kan jag kalla det maskulint!

nästa bostadspolitiska seminarium, som var arrangerat av Regeringskansliet, var det inte så mycket bättre. Här var det mängder med män i publiken och några kvinnor. Ja, det var så mycket folk att jag fick stå i hallen utanför och lyssna och försöka se. På podiet såg jag dock endast män, så länge jag var kvar. När jag lyssnade på en av dem, insåg jag att det för varje man som dök upp blev det allt mer maskulint. Det språk som ekonomen från KTH använde sig av var absolut till för grabbar som kan raljera. Men det var ändå rätt skönt att höra när nästa talare kom upp, att han ändå ville föra fram en tanke om att vi måste ha ett samhällsperspektiv när vi pratar om boende.

Två seminarier som handlade om en hållbar framtid. Två seminarer som inte förde fram något om de som ska bo. Kvinnor, flickor, pojkar och en hel del män som faktiskt inte är så himla tekniska som normen kräver. Hur blir vår boendemiljö om det endast planeras av män som är som dem jag lyssnade på i dag?

För mig gav det massor med energi då jag förstår att detta är en bransch där vi behöver prata mycket mer jämställdhet, genus och normkritik.

Efter det vandrade jag runt i Visby och funderade över hur mycket folk det egentligen befinner sig inom ringmuren just nu. Hur många engagerade för viktiga frågor som möter varandra och funderar tillsammans. Bara denna dag har gett mängder för mitt arbete med jämställdhet.

Å så är det fyra dagar kvar.

 

 

Efter en biltur, som startade rätt så exakt klockan 04.00, hamnade jag i värsta kön till Gotlandsfärjan några timmar senare. Det är alltid lika kul att sitta där i kön, liksom när en sitter på båten, och titta på andra förväntansfulla personer på väg över vattnet. Ska de också till Almedalen? Är det bofasta som ska hem? Ser jag någon jag känner? Spännande tankar som blandas med att ungdomar kommer och lämnar över Gotlandsguiden, så en ser vad som sker på ön denna sommar. Den här veckan är det ”politikernas rockfestival”, som det står i Gotlandsguiden.

Inte lika kul att sitta där ensam, dock. Kia är hemma och jobbar och jag jobbar i Almedalen (Visby) och Vall, som ligger nära Hogrän. Vilka underbara namn som finns på orter och kyrkor här på ön. I Almedalen är det kunskapsinhämtning, leda ett seminarium, utvidga nätverk och förstå mycket mer, som gäller. I Vall blir det läsande och skrivande, inför hösten arbete med strategi för jämställdhetsintegrering i Östergötland

Redan på båten börjar alla möten med spännande människor. Det mest spännande var kanske ändå att jag helt ovetande om att Lars Jalmert skulle komma just idag, hamnade bakom hans och Kajsas bil, när jag parkerade inne på färjan. Underbart återseende, trots att en är lite trött så där på morgonen efter dryga 20 mils bilfärd. Men också lite mystik i det hela.

På båten blev det sedan små korta, men härligt varma, möten med Örebrolänningarna Fredrik, Tordh och Eva-Lena i nämnd ordning. Vi är här i helt olika syften, men helheten i konceptet Almedalen är ändå det jag tänker är det som förenar oss alla. Det som gör den här Gotlandsveckan så oerhört spännande och givande.

Den senaste veckan har jag hört på P4 Östergötland att det har problematiserats om politiker och tjänstemän verkligen ska lägga skattekronor på att åka hit. Självklart är jag partisk när jag nu skriver detta, men visst är dessa små intensiva möten mellan aktiva människor oerhört värdefulla. Kanske går det inte att räkna dem i kronor och ören i ett kort perspektiv. Men demokratisk utveckling, liksom kommersiell, bygger på att människor lyssnar och argumenterar för de frågor som vi menar är viktiga för utvecklingen. Här bygger vi nätverk likväl som vi upprätthåller dem vi har. Vi liksom hämtar kraft i att så många finns på så liten plats, med så oerhört starkt engagemang. Alla vi som kommer från olika håll i samhället med så många olika värderingar och tankar om ett bättre Sverige och en bättre värld. Faktiskt!

Eller för att återigen citera Gotlandsguiden. Det här är veckan ”som speglar engagemang, öppenhet och glädje.”

Detta skriver jag, samtidigt som jag just har haft ett långt samtal med mig själv om jag vill bli, och i så fall hur jag ska bli en bättre "minglare" och "lobbyist". Westanders PR-handbok ger många praktiska tips, men jag som person är inte en ”försäljartyp” (om ni förstår vad jag menar?).

Finns det normer också för hur vi ska föra fram våra frågor?
Jag tror det gör det. Jag tänker att det också inom detta område behövs normbrytare. Frågorna jag dock ställer mig är hur jag ska kunna bryta in i pågående dialog, utan att göra avkall på den del i mitt sätt att vara som handlar om att inte ta ordet för någon annan. Visst har jag tänkt igenom de tankar jag vill presentera om jag hamnar tillsammans med den eller den personen. Men jag är inte säker på att jag kommer att gå före i kön, så som försäljaren skulle göra. Likaså finns tips om att på varje seminarium jag besöker, se till att begära ordet och föra fram mitt budskap. Detta är något som jag som besökare eller deltagare i ett seminarium, tycker så illa om när andra gör. Frågorna och problematiseringen ska ju handla om det som seminariet handlar om, är min tanke och idé. Jag är här för att lära och hitta nya, eller beprövade, vägar för det engagemang jag har i mitt arbete.  Nåväl – jag har ännu inte varit inne i Visby så vi får väl se vad som händer i veckan.

Min ambition är att låta dig följa mina tankegångar och därmed återigen, för vilken gång i ordningen har jag inte räknat ut, göra en nystart på min blogg.

( P.S. Här, där jag bor denna vecka, är det oerhört dålig mobil täckning, så jag får ta med mig datorn och åka till någon plats en bit bort för att publicera. Just nu sitter jag vid en vägkant i Stenkumla. Kanske någon som sysslar med frågor rörande levande landsbygd ska tänka lite på det?)

 

För 30 år sedan blev jag förälder för första gången. På sommaren 1983 när jag var föräldraledig fick jag på radio höra en debatt som satte riktigt fart på mina tankar om feminismens betydelse också för oss män.

En psykolog gick ut i debatten om föräldraförsäkringen och konstaterade att om män skulle vara hemma och ta hand om barn i den utsträckning som vissa politiker önskade, ni vet det där med delad föräldraförsäkring, så skulle det skapa identitetproblem för den kommande generationen.

Ett par dagar senare kom forskaren Lars Jalmert på radio och tog debatten. Han hade på uppdrag av regeringen gjort en studie, jag tror världens första mansforskning, där han undersökt männens roll i jämställdhetsarbetet. Var Svenska män intresserade av jämställdhet? Svaret var att; visst var vi det – men svaret var också att väldigt få män ville ta första steget.  Steget att bryta sig ut från de traditionella förväntningar som fanns på män och det som då kallades för mansrollen.

För 20 år sedan läste jag kvinnovetenskap.

Kvinnovetenskapet gav mig en tydlig bild om hur kvinnor genom historien och i nutid varit och är underordnade män, vilka mönster och strukturer som existerar för att upprätthålla mäns överordning.

Jag vet att jag vid många tillfällen tänkte att jag som individ, som någon slags man, har ett ansvar att vara med i den förändring som behövs för ett jämställt samhälle. Det som brukar kallas för skuld var och är för mig en känsla, en drivkraft, av att förstå hur vi män är skapade historiskt och vilken del i könsstrukturen som styr vårt, och då menar jag både kvinnors och mäns, tänkande. Den manliga normens primat, som Yvonne Hirdman så klart formulerat det redan 1988:3 i KvT (Kvinnovetenskaplig tidskrift).

För 20 år sedan reagerade också männen som då satt i Rädda Barnens styrelse över det våld som vi män utövar mot kvinnor, var vi än befinner oss. De skrev i ett upprop till alla svenska män om våldet mot kvinnor i krig, om våldet det innebär när män köper sex här i Norden och i andra länder. Om våldet mot kvinnor som nästan enbart kvinnor försökte få oss alla att se.

Nu kom en fråga från dessa män till männen i Sverige om vi själva ville ta vårt ansvar för att ändra på denna ordning. Detta kom att bli starten till det som då kallades Manliga nätverket – det som i dag är organisationen Män för Jämställdhet.

 

För tio år sedan
avslutade jag ett projekt som jag hade på Regeringskansliet, på uppdrag av dåvarande jämställdhetsminister Margareta Winberg. Frågan hon då ställde var om vi kunde förstå varför män är så tröga.
Eller kanske mer rätt – frågan om vad som ligger bakom att män i så liten utsträckning engagerar sig för jämställdhetsfrågor.
Samma fråga som 1983, men med ny kunskap.

När jag lämnade min rapport, där jag också hade en hel del förslag på hur vi praktiskt ska kunna arbeta för att genusordningen ska kunna förändras. presenterade Expressen denna rapport och förslag till förändring med rubriken:

Nu ska männen bli som kvinnor.
Men sedan presenterade de mitt arbete med en bild av Babsan, som gav sina råd om hur vi skulle lukta gott. (Härskarteknik!)

Rubriken var ju inte helt tokig då jag menar att det normsystem vi skapat för kvinnor, det som handlar om att värna liv och utveckla omsorgsrationalitet, är ju riktig bra. Något för den manliga normens primat att ta till sig.

Det var året innan CEDAW-kommissionen hade mäns engagemang i jämställdhetsfrågor som ett av sina två teman. Män fanns på kvinnokommissionens dagordning för första gången. För första gången som en del av lösningen för att motverka det o-jämställda i världen. Inte bara som ett hinder.

Om ett år kommer Nordiskt forum att genomföras.

En av de första gångarna jag fick höra om detta enorma evenemang var på ett jämställdhetsråd som regeringen har. Jag hörde då röster om att ett sådant stort jämställdhetsevent inte kan genomföras utan att männen är med. Jag tolkade en av dessa röster som att hon t o m önskade att det skulle vara 50 – 50.

Detta på ett nordiskt forum som handlar om att återigen sätta fart på arbetat för kvinnor rättigheter. Nordiskt forum – New Action on Womens Right.

Jag tänker att vi har långt kvar till ett samhälle där de feministiska frågorna är på allas dagordning. Jag tänker att sedan Pekingdokumentet antogs år 1995 har det hela tiden funnits starka krafter runt om i världen för att försämra detta dokument och därmed det stöd som dokumentet är för kvinnors rättigheter.

Jag tänker att det är bra när män kommer till insikt om hur viktigt det är med feministisk dagordning för att också män ska få ett friare liv. Det är viktigt att vi är en del av den feministiska kampen. Men än så länge är vi inte så många feministiska män att vi ska vara 50 % på en Nordisk konferens för kvinnors rättigheter.

Men vi som är aktiva ska vara där, liksom vi är en del av denna rörelse runt om i världen just nu. Vårt viktigaste instrument för att utveckla jämställdhet är att vi förstår vad genusordningen innebär och hur vi kan använda denna förståelse för att bygga upp ett jämställt, demokratiskt och feministiskt samhälle.

Men, se upp för den manliga normens primat!!!

Vi ses, om inte förr, på Nordisk Forum 2014

 

 

För en stund sedan fick jag en mycket spännande fråga på Facebook. Jag ska försöka utveckla ett svar här. Men först frågan:

Tomas - hjälp mig här. Kan du förklara för mig varför så många män använder obegränsat med energi till att "känna sig utpekade" och skriva inlägg på inlägg om "att alla män minsann inte näthatar", istället för att använda samma engagemang och tid och energi till att verkligen göra skillnad och påverka?

Medan då män som verkligen är engagerade (känn dig träffad) inte sitter och stirrar sig i naveln och upplever sig trampade på tårna varje gång det blir en livlig debatt om MÄNS våld mot kvinnor eller MÄNS hat mot kvinnor på nätet?

Å så mina tankar som någon form av början till svar/resonemang:

Jag tror det finns flera olika mekanismer, hos den enskilda mannen såväl som hos olika män, till varför så mycket energi går åt till denna form av försvar. För jag tolkar dessa inlägg som försvar för sin egen form av maskulinitet.

I ett samhälle som vårt, där individen står i centrum, är det lätt att glömma eller inte vilja se att vi också är en del av en struktur. Jag går som en man, klär mig som en man och agerar som det förväntas av en man. Så har jag gjort sedan jag var liten och hela tiden har jag på något sätt varit i centrum. Visst har jag blivit ifrågasatt ibland. Men mest ifrågasatt har jag blivit när jag agerat som något annat än det som förväntas av mig som pojke eller man.

Tänk den lilla pojken som ständigt vill leka ”flicklekar”. Hur mycket blir han inte ifrågasatt? Är han däremot utåtagerande och lite lagom tuff så får han uppskattning från alla håll.

Tänk den lilla pojken på förskolan som inte ens behöver vänta på fröken, som omedvetet avbryter sitt samtal med flickan när pojken kräver uppmärksamhet.

Detta förstärks som någon form av normaliseringsprocess när pojken växer upp. Vi får tidigt lära oss att också använda olika uttryck, som anses av omvärlden som relativt oskyldiga, för våra felsteg. Är jag inte bra inom idrottens värld, så spelar jag som en kärring. Vill jag inte klättra tillräckligt högt, eller ”låtsas-slåss” med kompisarna får jag höra att jag är en mes eller fjolla. Den unga killen eller vuxna mannen kan få höra detta också när han inte vill vara en del i de sexistiska samtalen om flickorna och kvinnorna. De där samtalen som förekommer i skolans korridorer eller på skolgården, i omklädningsrummen, i bastun, i jaktlaget, kanske också på konferensen eller i något annat sammanhang där män fostrar varandra. När jag tittar mig omkring i media som riktar sig till pojkar och män, så ser jag dessa samtal föras vidare. Tänk bara hur de flesta actionfilmer och deckare är uppbyggda kring kvinnohat.
Jag tänker att det här är en form av normaliseringsprocess.

Den är snarlik den normaliseringsprocess som Lundgren skriver om när hon förklarar varför män så sakteliga tar makten över kvinnor, på så subtila sätt att kvinnan knappt märker det. Ibland kanske inte ens mannen är medveten om det. Det är ju något han gjort för att upprätthålla makt i så många andra sammanhang.

Från små kränkningar som ibland också kan tolkas som flirt, via kontroll och svartsjuka till det grova hotet, hatet och fysiska misshandeln och våldtäkten. Dessa våldshandlingar ligger liksom på en skala. En skala som många av oss män är omedvetna om att vi är en del av.

Jag tror också att en viktig del till att så många män känner sig utpekade handlar om att de inte är vana att en synas, eller i alla fall granskas, som just Män. Maskulinitetsforskaren M Kimmel har vid något tillfälle uttryckt det med ett kinesiskt ordspråk. ”Den sista att upptäcka oceanen är fisken”. Alltså den som har ”privilegiet” att vara normen, ser inte själv sin överordning. Jag tänker att han därmed inte heller ser hur han upprätthåller makten och den negativa formen av maskulinitet. Även om jag ibland tänker att det hos vissa män också är en medveten handling att upprätthålla makt.

Det är i alla fall en rationell handling, då han märker att han vinner något på den.

Inte minst de män som använder våld, i olika former, mot kvinnor. Men också hos de män som använder våld mot andra män. Det handlar om att upprätthålla makt. Många män behöver inte ens använda våld för att upprätthålla sin maskulina makt.

Jag tänker att så här håller det på var vi män än befinner oss i våra institutioner på vägen mot att bli ”riktiga” män. När vi inte blir ifrågasatta, eller när vi inte själva inser möjligheten att börja ifrågasätta detta system, blir vi till sist också blinda för den norm vi allt mer träder in i. Vi kanske bär en oro för att inte få den bekräftelse som utgår från den gamla genusordningen att mannen ska vara överordnad. Hur många gånger har jag till exempel fått höra män säga till mig, som föreläser om dessa frågor, att det är lätt för mig att propagera för den mjuke mannen när kvinnan hela tiden söker den hårde. (Heteronormen är rätt stark också)

I alla tider som vi med vårt ”förnuft” känner till har vi, troligen både kvinnor och män, haft klart för oss att denna norm är en del av makten i samhällets olika institutioner. Allt från familjen till den yttersta ekonomiska eller politiska makten.

Jag tänker att denna upptäckt är relativt smärtsam att ta del av och förstå. Så var det i alla fall för mig när jag upptäckte hur orättvisorna mellan könen reproducerades och att det var vi män som drog de flesta fördelarna av detta.  Kanske är det så att många av de män som lägger så mycket energi på att visa att de inte är en del av detta näthat och våld, faktiskt har börjat medvetandegörandets process.

Jag tänker också att mycket av det jag skrivit om ovan finns också hos oss män som lägger energi på att arbeta för kvinnors rätt och jämställdhet. Vi har visserligen tagit oss igenom medvetandegörandets smärtsamma process. Förhoppningsvis fortsätter vi att ställa frågan till oss själv om vi har gjort upp med maktutövningen och den traditionella maskuliniteten. Vi förhandlar med oss själva, med maskuliniteten och med de reaktioner vi märker på kvinnor och män runt om oss.

Vi känner oss inte längre hotade av dialogen om mäns våld mot kvinnor. Vi har förstått att det handlar om strukturer och att vi är en del av den överordnade strukturen vi inte tycker om. Vi tar vårt ansvar, som enskilda män, för att förändra den maktordning som inte heller för oss män är den bästa av ordningar. Vi arbetar också för att de män som fortfarande är en del av den traditionella maskuliniteten också ska ta ansvar för en utveckling till ett jämställt och våldsfritt samhälle.

Det gör mindre ont!

 

Detta var mitt manus när jag idag fick vara inledare på panelsamtal om Män och Jämställdhet i Uppsala.
Tack för att jag fick vara med och att ni var så många som var där och deltog. Förlåt mig också för att jag sprang iväg lite tidigt för att hinna med tåget hem :-)

"När en är man och driver feministiskt arbete kommer ofta frågan om varför, och hur det kom sig att jag började med dessa frågor. Ibland har jag tänkt att det är en rätt trist fråga. Varför måste jag berätta om min bakgrund för att jag är engagerad i demokratifrågor?

Det är ungefär samma frågor som ställs om män som begår våld mot kvinnor. Det är som det finns en underliggande fråga om att de måste ha något tragiskt i sin barndom för att de har så underliga värderingar.

Måste det alltid finnas psykologiska orsaker, kanske t o m brister, som andra behöver höra, för att förstå hur det kommer sig att en hel del män trakasserar, förtrycker och slår kvinnor.

Måste det finnas psykologiska orsaker, eller rättare sagt handlar det enbart om psykologiska orsaker till att så många män i vårt land fortsätter att trakassera och använda våld i olika former mot kvinnor och mot andra män.

Eller måste det vara en psykologisk störning som gör att vi är ett antal män som jobbar med feministisk ideologi för att ta oss närmare det jämställda samhället.

När jag funderar över varför jag har börjat engagera mig för att motverka mäns våld mot kvinnor och för jämställdhet i samhället, så är det mycket mer rationella skäl till det. Jag tror på demokrati och människors lika värde.

När jag under 1960-talet växte upp och började fundera på demokratifrågor, på jämlikhetsfrågor, så blev det ganska uppenbart att det som då handlade om jämlikhet väldigt sällan lyfte fram att kvinnor och män värderades och lyssnades på, på olika sätt. Hade det inte varit så är jag rätt övertygad om att LO och SAF inte hade behövt skapa avtal för att avskaffa kvinnolönerna. Alltså det som med automatik innebar att kvinnor för samma arbete som män skulle ha 30 % mindre lön.

Inte heller hade det vara av vikt att Eva Moberg skrev den där artikeln om Kvinnans villkorliga frigivning, som också handlade om att män behöver bryta sina traditionella könsmönster och ta del av hushållsarbetet så att kvinnor för att bli självständiga inte skulle behöva arbeta både inom lönearbetsmarknaden samt ta hand om allt hushållsarbete själva.

Om Sverige skulle fortsätta att utvecklas till ett välfärdsland där alla människor skulle få ta del av utvecklingen, och där vi alla kvinnor såväl som män, skulle få möjlighet att tjäna så mycket pengar att vi kunde känna oss självständiga, inte beroende av någon annan när det gäller bland annat ekonomi. Ja, då var det viktigt att alla också fick vara med på lika villkor.

 

Där någonstans började jag inse att verkligheten inte såg ut på det viset, även om jag kanske borde ha förstått det redan tidigare då det var mamma som stod för de viktigaste sysslorna i vårt hushåll.  Alltså det som brukar kallas för hushålls- och omsorgsarbete, som jag numera också kallar för den funktion som skapar liv i samhället. Det andra, det som brukar kallas för produktion, är ju inte något annat än vad vi behöver i vårt samhälle för att kunna överleva. (Om jag nu pratar med idealistens och inte kapitalistens röst)

 

När jag sedan under 1970-talet fick möjlighet att göra lumpen. Då som de vuxna hade sagt till mig att jag skulle bli karl, fick jag klart för mig att arbetet inom vården också var en del av den sektor i samhället som skapade och reproducerade liv. Ja, jag gjorde lumpen och blev karl på kvinnokliniken i Eskilstuna.

Så för mig är det en rationell handling att arbeta med jämställdhetsfrågor. Jag menar att ett samhälle som inte tar vara på och ger alla människor, oavsett kön, samma makt att bestämma över sina egna liv och vårt gemensamma liv, inte är ett bra samhälle.

Det är lika rationellt som de män som begår våld mot kvinnor för att fortsätta att upprätthålla den makt de så gärna vill ha kvar. Lika rationellt är det för mig att vara en del i kampen för att motverka mäns våld mot kvinnor. Men också att motverka mäns våld mot andra män. Det ser jag också som ett mål i den feministiska kamp jag för.

Jag har varit en del av Män för Jämställdhet sedan det startade som ett nätverk, kallat Manliga nätverket någon gång 1993. Jag är helt övertygad om att de frågor som vi jobbar med idag är viktiga för att vi ska uppnå ett jämställt samhälle. Ett demokratiskt samhälle.

Vi har verksamhet för unga killar, Killfrågor.se, där de kan resonera med lite äldre ungdomar på chatt om hur det är att växa upp som tonåring med förväntningar på att bli män i ett samhälle fyllt av normer och förväntningar på maskulinitet.

Vi har verksamhet för unga killar och tjejer, machofabriken, där de ges möjlighet att utifrån filmer och övningsmaterial fundera tillsammans om alla dessa normer för maskulinitet som inte så sällan är förknippade med våld.Vi har Frihet från Våld, projekt som handlar om att gå in och arbete med unga killar som kommit allt för nära våld, som ett sätt att lösa sina konflikter.

Vi har pappagrupper och stöd för jämställda föräldrautbildningar, för att män som ska bli fäder ges möjlighet att tillsammans med andra män, ibland lite mer erfarna, fundera och resonera om det stora som händer när de ska bli pappor.

Vi är med i debatten och skapar opinion för att frågan om män och maskulinitet ska debatteras och funderas över i skolor och på arbetsplatser, inte minst i media, för att samhället ska utvecklas till ett allt mer demokratiskt samhälle där alla ges större möjlighet att vara en viktig del.

Så som svar på den där underliga frågan om jag har haft problem i min barndom eftersom jag är feminist och jobbar med jämställdhet i en organisation som har maskulinitet och jämställdhet på dagordningen, så är svaret; Nej, det handlar inom om individuella psykologiska orsaker.

Det handlar om att det mest rationella vi kan göra i vårt samhälle är att arbeta för jämställdhet."

 

 

"Om vi bara låter männen ta för sig av allting blir världen orättvis"

Tomas Wetterberg 58 år Ordförande för riksorganisationen Män för Jämställdhet.

"Jag kommer från vänsterrörelsen och har jobbat med demokratifrågor sedan tonåren. Tidigt märkte jag att kvinnor inte fick vara med i diskussionerna, det var då jag började reflektera. Om vi bara låter männen ta för sig av allting blir världen orättvis. I grunden handlar det om att alla ska ha samma makt att påverka samhällsutvecklingen. Vi har inte kommit så långt som vi tror. Det finns, anser jag, fortfarande en förståelse för pojkar när de använder våld. Ta till exempel när pojkar ger sig på flickor på dagis. Det bortförklaras med att pojkar gör så för att de visar känslor. Eller när pojkar slåss med varandra. Det ursäktas med att det bara handlar om bus. Det här hänger i sin tur ihop med att det finns en uppfattning att pojkar inte kan visa känslor på annat sätt, vilket gör att machoidealen cementeras in i vuxenlivet. Manlighet är något helt annat.

Men det som kan vara svårt för män i dag är att hantera alla olika slags budskap om vad manlighet står för. Det frodas alltjämt en föreställning om att kvinnor vill ha en riktig karl, inte minst i media och reklam. Det kan vara svårt som man att hantera alla dessa signaler. Det är därför vi behöver prata mycket mer om vad mansidealet står för.

Jag har blivit farfar och slås av hur könsuppdelat industrin kring barn är. I leksaksaffärerna och i klädbutikerna. Så var det inte för 30 år sedan. Då fanns ett unisexmode och en större valfrihet. Går du in i en barnklädesbutik i dag är alla kläder tydligt märkta med en könsetikett. For boys, for girls. Då fattar man vilken backlash vi befinner oss i.”

(Från Uppsala nya tidning den 30 januari 2013)

Män och jämställdhet

Varför har det under så lång tid varit så svårt att sätta pojkar och män på dagordningen när det gäller jämställdhet?  Vinner eller förlorar männen på ett jämställt samhälle? I mitt arbete med jämställdhet vill jag ställa ”Rumpnisse-frågorna” som rör om det i våra funderingar om normer i samhället och varför vi lever som vi gör: Våffor ä de på detta viset?

Jämställdhetsarbete handlar inte om en kamp mellan kvinnor och män – det handlar om att skapa ett samhälle som blir rättvist för flickor, pojkar, kvinnor och män. Jämställdhet handlar om att män tar ett större ansvar för vård och omsorg, inte minst om sina egna barn. Jämställdhet handlar om att män inte ser maktdelning som ett hot, utan som en möjlighet. Jämställdhet handlar om att män inte strävar efter högre lön än kvinnor – utan lika lön för likvärdigt arbete. Jämställdhet handlar om att mäns våld mot kvinnor upphör, men det handlar också om att bryta normer som innebär att män utsätter andra män för våld.

Får männen göra kvinnojobb?

När allt fler kvinnor söker sig till traditionella manliga jobb där männen också önskas stanna kvar, så blir omsorgssektorn lidande. En del skyller på att det handlar om att dessa yrken är så lågt värderade, vilket syns tydligt i lönesättningen. Jag tror att detta är sant, men inte den enda sanningen. Det handlar också om att män enligt normen inte ”får” göra det som kvinnor traditionellt brukar göra. Vi har inrättat vår värld i en han- och en honvärld där pojkar och flickor förväntas tycka om olika saker. Genom alla sagor, lekar och historier vi för vidare ser vi till att våra föreställningar blir sanna.

Att arbeta med jämställdhet med fokus på män, innebär att uppmärksamma och jobba med förändringsprocesser i genusordningen hos pojkar och män. Pojkar förväntas tidigt vara drivande och starka. Varför då?  Vad gör vi med de pojkar som inte vill leva upp till omvärldens förväntningar?

Det finns mycket som tyder på att det är en form av maskulinitetskultur som kan ligga bakom att vissa pojkar får sämre betyg i skolan. Diskussioner kommer lite då och då om att skolan inte är anpassad efter pojkars sätt att önska sig tillvaron, men varför kan pojkar inte anpassa sig till hur skolan och kunskapsinhämtandet är utformat?

Är vi tillräckligt jämställda?

Det är svårt att säga om vi är tillräckligt jämställda, när vi fortfarande kan konstatera att kvinnor och män inte har samma möjligheter i vårt samhälle. Då tänker jag inte bara på att mäns arbeten värderas så mycket högre än kvinnors. Det är svårt att säga om vi nått det jämställda samhället, också för att vi aldrig varit där. Vi vet inte vad det innebär. Det finns också så många som vill definiera vad ”riktig” jämställdhet ska vara. Vi kanske ännu inte är överens ens om det?

Vi behöver lära oss se att alla uppgifter är lika viktiga om samhället ska bestå. Det kvinnor genom alla år har arbetat med – i hemmet och utanför hemmet - är en grundförutsättning för att männen och kvinnorna utanför denna sfär ska kunna jobba med det som kallas tillväxt.

Jämställdhet handlar främst om att titta på sig själv och ständigt ifrågasätta om jag skulle bemöta en kvinna på samma sätt som jag bemöter en man, och vice versa. Alltså på vilket sätt är jag med och upprätthåller det o-jämställda könsmönster som leder till att kvinnor och män fortfarande inte har samma villkor i vårt samhälle.

Text: Tomas Wetterberg
Tidigare publicerad i Göteborgs Personaltidning för medarebetare i Göteborgs stad utbilding nr.3 2012

 

Idag har jag haft en stark huvudvärk. När jag gjorde en twitter om att jag hoppades att det inte var mitt jämställdhetsarbete som ligger bakom min huvudvärk fick jag en kommentar jag tycker om. En vän till mig skrev att det kanske var en antifeministisk voodoo, som låg bakom. Ganska intressant tanke då jag, när jag nu börjat ett längre projekt där jag ska jobba som projektstödjare med jämställdhetsintegrering, har ägnat ett antal arbetsdagar åt att läsa och funderat över jämställdhetsintegrering. Varför går det så trögt, har jag tänkt. 

Alltså den där viktiga delen i jämställdhetsarbetet när alla de jämställdhetspolitiska målen ska omvandlas till verklighet, i alla tänkbara sammanhang. Det är märkliga funderingar som kommer in i min hjärna, när jag tagit mig tillbaka genom dokument så som regeringsbeslut, utredningar på regeringsnivå, mängder med metoder för att arbeta med frågan och inte minst tittat igenom hur många som faktiskt redan borde ha jobbat med frågan på ett mycket ingående sätt. Vi har ju ändå haft regeringsbeslut på att myndigheter ska integrera jämställdhet, sedan 1994. Borde vi inte ha kommit längre än vi har då?

Det är lite av samma upptäckt som jag gjorde när jag hade förmånen att finnas med som sakkunnig i utredningen om Kvinnofridsuppdragen. Slag i luften (SOU 2004:121) - kom betänkandet att heta. Det var inte många inom myndighetssfären som hade jobbat enligt de direktiv som Regeringen hade gett dem via regleringsbreven. Det var som att de tyckte sig ha bättre idéer om hur Regeringens politik skulle genomföras, och att de folkvalda inte skulle lägga sig i.

Någonstans här ute i verkligheten finns det ett motstånd mot att genomföra jämställdhetsåtgärder. Det är ett motstånd som vi ännu inte har tillräckligt med kunskap om. I alla fall har inte jag det. Ingrid Pincus skrev en del om det här i slutet på 1990-talet, där hon avslutade med sin avhandling om mäns motstånd och ambivalens. Hon disputerade 2002. Där kunde hon bland annat konstatera att det fanns olika former av motstånd, både passivt och aktivt. Men att de i båda fallen ändå kunde klassificeras som motstånd. Även det passiva motståndet måste väl ändå ses som aktivt, då en bestämmer sig för att vara passiv. Det är ju också ett sätt att utöva makt och kontroll, som Pincus skriver i ”Kvinnomaktutredingen” (SOU 1997:114)

Å så finns boken Motstånd och fantasi: historien om F, som kanske närmar sig problematiken ännu mer, då den handlar om det motstånd mot feminism. Feminism, genusvetenskap och jämställdhet är ju begrepp som hör samma intimt då de förutsätter varandra för ett fullgott jämställdhetsarbete. Kanske är det där skon klämmer. Feminismen ifrågasätter ju den rådande ordningen!

Så tänker jag om mycket jämställdhetsarbete just nu. Det finns mycket verksamheter i vårt land, där det jobbas intensivt med att integrera jämställdhetsperspektiv. Men hur långt är de beredda att gå?

När jag arbetade med jämställdhet i förskolan, fick jag ofta höra uttryck som att jämställdheten var på väg att gå för långt, när pojkar med glädje började leka med så kallade flicksaker, som dockor, rosa utklädningskläder och prinsess-slott. Det kom till och med en och annan fråga om vi höll på att göra pojkarna till homosexuella genom vårt genuspedagogiska arbete. Inte har jag hört några dylika frågor när så många projekt pågått som handlat om att få flickor att bryta in på pojkars arena. Så som till exempel alla de projekt som handlat om flickor och teknik.

Handlar dessa frågor om att så länge vi håller oss till de normer som män genom tiderna har skapat så är det inte så farligt? Stod det inte i den gamla jämställdhetslagen att

Är det samma problematik som dyker upp i huvudet på kvinnor och män när vi pratar om regional tillväxt och jämställdhet. Tänker de därute att kvinnor och tillväxt är motstridiga intressen? Vi vet ju sedan lång tid tillbaka att de yrken där det i huvudsak arbetar kvinnor har ett lägre ekonomisk värde. Tänker de att tillväxt är en ekonomisk term och därför kan det gå illa om vi blandar tillväxt och jämställdhet?

Tänker de att då kvinnors arbetsmarknad idag har lägre löner än mäns arbetsmarknad, så leder det till att tillväxten inte blir så hög om jämställdhet och tillväxt mixas.

Men om så är fallet, hur tänker de då? Menar de att de yrken som kvinnor utövar, i sig, är mindre värda? Att omvårdnaden av våra liv och livsbetingelser, är mindre värda?

Tänk om det är så, att just re-produktionen av liv är det som skapar tillväxt?

Referenser:
Pincus, Ingrid ”Män som hindrar och män som främjar jämställdhetsarbete”.
SOU 1997:114 Rapport till Kvinnomaktutredningen

Slag i luften. En utredning om myndigheter, mansvåld och makt.
SOU 2004:121, Statens offentliga utredningar (SOU) 13 december 2004, Utbildningsdepartementet

Wahl, Anna med flera Motstånd och fantasi : historien om F. Studentlitteratur AB. 2008